Mamilladammen

av Israel Shamir

Det går verkligen undan nu för tiden. Det var bara i går som vi på tal om Israels officiella diskrimineringspolitik mot palestinierna knappt vågade använda det starka ordet "apartheid". I dag, då Sharons stridsvagnar och missiler angriper värnlösa städer och byar, räcker detta ord knappast till. Det har blivit en orättvis förolämpning mot Sydafrikas förkämpar för vit ledarställning. De satte ju inte in kanonbåtar och stridsvagnar mot infödingarna, de belägrade inte Soweto. De förnekade inte att deras kaffrer var människor. Förkämparna för judisk ledarställning är ett strå vassare. De har som med ett trollslag flyttat oss tillbaka till Josuas och Sauls värld.

Alltmedan jakten på det rätta ordet går vidare, föreslår den oförvägne Robert Fisk att man kallar skeendet i Palestina för "inbördeskrig". Om detta är inbördeskrig, så är slakten på ett lamm en tjurfäktning. Styrkornas inbördes olikhet är alldeles för stor. Nej, Virginia, det är inte "inbördeskrig", det är ett smygande folkmord.

Nu har vi kommit till det ställe i vår saga, där den hygglige juden skall dra fram näsduken och utropa: "Hur kan det komma sig att vi, som i alla tider varit offer för förföljelser, begår sådana brott?!" Ja, sitt inte där andäktiga och vänta på den repliken! Det har hänt förut och det kan hända igen.

Judar är inte blodtörstigare än övriga mänskligheten. Men den vansinniga idén om att vara De Utvalda, idén om ledarställning, antingen den avser rasen eller religionen, är den drivande kraften bakom folkmord. Om man tror att Gud utvalt ens folk att styra världen, om man tror att andra är undermänniskor, kommer man att straffas av samme Gud, vilkens namn man missbrukat. Han kommer att förvandla en, inte till en snäll groda, utan till en mördargalning.

När japanerna fick smak för detta vanvett på 1930-talet, våldtog de Nanking och åt levern på sina fångar. Tyskarna, besatta med det ariska överlägsenhetskomplexet, fyllde Babij Jar med lik. Noggranna läsare av Josua och Domarboken som pilgrimerna och Förenta staternas grundande fäder var, provade de hur De Utvaldas krona satt och lyckades nära nog utrota de amerikanska urinvånarna.

Den judiska utvaldheten har lett till folkmord tid efter annan. Utanför Jaffaporten (Bab al-Halil) i Jerusalem fanns en gång en liten ort som hette Mamilla. Den förstördes av fastighetsexploatörer för bara några år sedan. I dess ställe skapade de ett vidunder till "by" för de superrika intill det vräkiga Hilton Hotel. Litet längre borta finns Mamillas gamla begravningsplats för arabiska ädlingar och Mamilladammen, en vattenreservoar som Pontius Pilatus lät gräva. Under byggnadsarbetena stötte arbetarna på en grotta, som tjänat till grav och som innehöll hundratals skallar och ben. Den pryddes av ett kors och en inskrift: "Gud allena känner deras namn." Tidskriften Biblical Archaeology Review, som utges av den amerikanske juden Herschel Shanks, tryckte en lång artikel [17] av den israeliske arkeologen Ronny Reich om denna upptäckt.

De döda lades till sin eviga vila år 614, intill 1900-talet det hemskaste året i Palestinas historia. Den skotske lärde Adam Smith skrev i sin Historical Geography of Palestine: "än i dag är 614 års fruktansvärda ödeläggelse synlig i landet, den har inte kunnat helas."

År 614 utgjorde Palestina en del av Romarrikets arvtagarstat, Bysantinska riket. Det var ett blomstrande, företrädesvis kristet land med välutvecklat jordbruk, välordnade bevattningssystem och noga anlagda terrassodlingar. Pilgrimer kom i stora skaror till de heliga orterna. Konstantins byggnadsverk, Himmesfärdskyrkan på Oljeberget och Heliga Gravens kyrka räknades till världens med människohand gjorda underverk. Den judeiska öknen fick liv genom åttio kloster, där dyrbara handskrifter samlades och böner frambars. Kyrkofäderna S:t Hieronymus av Betlehem och Origenes och Eusebius av Caesarea var fortfarande levande i minnet. En av de bästa palestinska författarna, i klass med de mindre profeterna, den välsignade Johannes Moschos, hade just fullbordat sitt verk Den andliga ängen.

Det fanns också ett litet, förmöget judiskt samfund, som levde mitt i allt detta, huvudsakligen i Tiberias på stränderna av Genesarets sjö. Deras lärde hade just fullbordat sin fattning av Talmud, kodifieringen av deras tro, den rabbinska judendomen; men undervisningen överlät de till det härskande judiska samfundet i det persiska Babylonien.

År 614 lierade sig lokala palestinska judar med sina trosfränder i Babylonien och hjälpte perserna att erövra det Heliga Landet. Tjugosex tusen judar deltog i angreppet. Efter den persiska segern genomförde judarna en massiv förintelse av Palestinas icke-judar. De brände kyrkorna och klostren, dödade munkar och präster, brände böcker. Den sköna basilikan Fiskarna och Bröden i Tabgha, Himmelsfärdskyrkan på Oljeberget, S:t Stefanus mitt emot Damaskusporten och Hagia Sion på berget Sion är endast de första namnen på listan över förstörda byggnadsverk. Faktiskt överlevde endast ett fåtal kyrkor stormanloppet. Det stora klostret S:t Sabas, undangömt i den bottenlösa Eldsravinen (Wadi an-Nar), räddades genom sin avlägsenhet och sina branta klippor. Födelsekyrkan klarade sig som genom ett under: när judar befallde dess förstöring, stegrade sig perserna. De uppfattade mosaiken av De Tre Vise Männen ovanför dörröverstycket som ett avbildning av persiska kungar.

Denna förödelse var inte det värsta brottet. När Jerusalem kapitulerade för perserna, blev tusentals av stadens kristna krigsfångar och föstes i massor till området kring Mamilladammen. Den israeliske arkeologen Ronny Reich skriver:

De såldes förmodligen till högstbjudande. Enligt vissa källor köptes de kristna fångarna vid Mamilladammen av judar och dräptes sedan på fläcken.

Oxfordprofessorn Henry Mart Milman använder starkare ord i sin History of the Jews:

Till sist hade den kommit, den länge efterlängtade stunden för triumf och hämnd, och judarna lät inte tillfället gå sig ur händerna. Med kristet blod rentvådde de den heliga staden från helgerånet. Perserna sades ha sålt de eländiga fångarna för pengar; judarnas hämndlystnad var starkare än deras girighet. Icke endast gjorde de sig icke samvete av att offra sina skatter för att köpa dessa hängivna trälar, de avlivade alla de hade köpt till ett omåttligt pris. Det ryktades vid den tiden att nittio tusen förgjordes.

Mer levande skriver ett ögonvittne till massakern, Strategios av S:t Sabas:

Därpå gladdes de usla judarna övermåttan… ty de avskydde de kristna, och de tänkte ut en ond plan. Liksom de tidigare köpte Herren från judarna för silver, köpte de nu de kristna från dammen… Hur många själar dräptes inte i Mamilladammen! Hur många omkom inte av hunger och törst! Hur många präster och munkar dräptes inte med svärdet! Hur många ungmör vägrade inte att skändligen kränkas, så att de överlämnades att dödas av fienden! Hur många föräldrar föll inte döda ned på sina barn! Hur många av människorna fördes inte fram av judarna och slaktades och blev Kristi bekännare! Vem kan räkna mängden av liken efter dem som massakrerades i Jerusalem?’

Strategios uppskattade offren för förintelsen till 66 000.

I klartext: judarna friköpte de kristna från de persiska soldaterna för reda pengar för att slakta dem vid Mamilladammen, "och den strömmade blod". Judar massakrerade mellan 60 000 och 90 000 palestinska kristna i Jerusalem ensamt, nästan en och en halv miljon omräknat efter dagens förhållanden (jordens hela befolkning var då enligt Encyclopaedia Britannica omkring 300 miljoner, tjugondedelen av den nuvarande). Några dagar senare insåg den persiska militären massakerns omfattning och hejdade judarna.

III

Till Ronny Reichs förtjänst skall sägas att den israeliske arkeologen inte försöker skjuta skulden för massakrerna på perserna, som man vanligen gör nu för tiden. Han medger att "Perserriket inte byggde på religiösa principer och faktiskt var benäget till religiös tolerans". Denne hygglige karl är klart olämplig att skriva för Washington Post. Den tidningens korrespondent i Israel skulle inte ha haft något besvär med att beteckna massakern som "en vedergällning av judarna för vad de fått utstå under det kristna styret".

Förintelsen av de kristna palestinierna år 614 är väldokumenterad, och man finner den beskriven i äldre böcker. Den har censurerats bort i moderna hand- och historieböcker. I sin lysande exposé över den judiska apologin [18] beskriver Elliott Horowitz hur nästan alla judiska historiker har undertryckt fakta och skrivit om historien. Mörkläggningen fortsätter nu också. Nyligen utgivna israeliska publikationer kastar skulden på perserna, liksom de skjuter ansvaret för massakrerna i Sabra och Shatila på de libanesiska maroniterna. Horowitz skriver:

I sin bok The Destruction of the European Jews hävdade Raul Hilberg att "förebyggande anfall, väpnat motstånd och hämnd nästan helt saknas i det judiska gettots tvåtusenåriga historia." Avi Yona, en ledande israelisk historiker, Léon Poliakov, författare till History of Antisemitism (utgiven på bekostnad av Marc Rich, tjuven — IS) och många andra har slätat över förintelsen av år 614, tigit ihjäl den eller rent förnekat den. Benzion Dinur, tidigare chef för Förintelsemuseet Yad va-Shem, upplyste sina läsare, på ett skönspråk som hade kunnat stöta honom, om det hade brukats gentemot judar, att "motspänstiga kristna hölls beslutsamt i schack".

Horowitz visar att judiskt historiskt och ideologiskt författarskap är notoriskt otillförlitligt och apologetiskt. Givetvis "inte alla judar", se Horowitz, Finkelstein och andra underbara människor, men de skulle också vara de första som höll med om sanningen i det nyss sagda. Känslan av den egna rättfärdigheten och av den eviga utsattheten, förstärkt av en tendentiös, förvrängd historieskrivning är en källa till mentalsjukdom, en fixering som är vanlig hos många av nutidens judar. Denna besatthet berusar judar och ger dem en ovanlig styrka i att främja sitt eget förvrängda berättande. Denna massiva verklighetförvanskning gör på sätt och vis judarna till segrande bärsärkar i en ideologisk kamp. Men även om den är en framgångsrik strategi, är den likafullt en mentalsjukdom, en fara för judars själar och andras liv.

Judarna är inte unika. Tyskarna berusades av orättvisan i Versailles, och Adolf Hitler tolkade den. I Toronto Sun skrev Eric Margolis [19] om hur armenierna upphetsades av historien om sin förintelse. De massakrerade tusentals av sina fredsälskande grannar azerierna på 1990-talet och fördrev 800 000 icke-armenier ur Armenien. "Det är hög tid att erkänna världens alla illdåd", blev Margolis’ slutsats. Jag skulle vilja tillägga att det är hög tid att erkänna faran med hetsande och ensidiga framställningar. Samma system av tendentiös, verklighetsförvanskande framställning har använts av de judiska aktivisterna inom den militanta feminismen, kommunismen, psykoanalysen, nykonservatismen, nyliberalismen, sionismen och ett otal mindre rörelser som medlet för att hetsa och berusa anhängare i den ideologiska kampen.

Till följd av detta lever vi en psykotisk, sjuk värld. Vårt enda kommunikationssystem, medierna, är sjukdomens vidmakthållare och leder oss i fördärvet. Det är nödvändigt att främja en balanserad diskurs för att vi skall kunna återfå det sunda förnuftet. Eftersom judarna blivit så framträdande i den moderna världen, måste den judiska skeva diskursen dekonstrueras och martyrkronan noggrant avlägsnas.

De tragiska händelserna år 614 borde återinföras i den historiska framställningen, ty det skulle hjälpa judarna att tillfriskna från sin paranoida vanföreställning. Utan denna kunskap kan man inte förstå stadgandena i fördraget mellan jerusalemborna och kalifen Omar ibn Khattab, ett fördrag som slöts år 638. I Sulh al-Quds, som detta kapitulationsfördrag kallas, krävde patriarken Sofronios och beviljade den mäktige arabiske härskaren att Jerusalems folk skulle skyddas för judarnas grymhet.

Folkmordet år 614 var det mest fasaväckande men inte det enda folkmord som judar förövade i denna oroliga tid. Visserligen är den bibliska berättelsen om Josuas erövring av Kanaans land endast en berättelse, men den har påverkat judiska själar. Femhundratalet var ett århundrade av starkt judiskt inflytande, och det fick mer än sin beskärda del av folkmord.

Bara några år före 614, år 610, massakrerade Antiokias judar de kristna. Den judiske historikern Graetz skrev:

[Judarna] överföll sina kristna grannar och hämnades de oförrätter de fått utstå; de dödade alla som råkade i deras händer och kastade deras kroppar i elden, liksom de kristna hade gjort mot dem ett århundrade tidigare. Patriarken Anastasios, föremålet för ett särskilt hat, förnedrades skändligen av dem, och hans kropp släpades utmed gatorna, innan han dödades.

För Graetz, liksom för israeliska arméns talesmän, dödar judarna alltid "som hämnd". Det var inte CNN och Sharon som uppfann denna dogm: den är djupt rotad i det judiska psyket som det yttersta försvaret. Denne historiker brydde sig inte om att nämna (lika litet som andra judiska historiker) att

judarna i Antiokia skar upp buken på den store patriarken Anastasios, tvingade honom att äta sina egna tarmar; de slängde hans könsorgan i hans ansikte. [20]

Efter den arabiska erövringen mottog flertalet av de palestinska judarna Profetens budskap, liksom flertalet av de palestinska kristna, även om de båda gjorde det av sinsemellan något olika skäl. För landets kristna var islam ett slags nestoriansk kristendom utan ikoner, utan Konstantinopel och utan greker. (Det grekiska herraväldet över den palestinska kyrkan har förblivit ett problem för landets kristna intill den dag i dag är.)

För vanliga judar i landet var islam återvändandet till Abrahams och Moses tro. De hade i alla fall inte kunnat följa med i den nya babyloniska trons krångligheter. Majoriteten av dem blev muslimer och gick upp i det palestinska folket.

Nutidens judar behöver inte känna skuld för judars missgärningar för länge sedan. Ingen son är ansvarig för sin faders synder. Israel kunde ha gjort denna massgrav med sitt bysantinska kapell och sina mosaiker till ett litet och gripande minnesmärke till sina medborgares påminnelse om ett fasansfullt blad i landets historia och om farorna med folkmördande övermakt. I stället föredrog de israeliska myndigheterna att förstöra graven och att där den legat anlägga en underjordisk parkeringsplats. Detta föranledde inte något mummel.

Det judiska samvetets väktare, Amos Oz och andra, har protesterat mot förstörelsen av fornminnen. Men inte mot förstörelsen av graven vid Mamilla. De publicerade en protestlista mot styresmännen för moskékomplexet Haram ash-Sharif för att de låtit gräva ett tjugofem centimeters dike till en ny rörledning. Det rörde dem inte att Israels främste arkeolog i en ledare i Ha’aretz avvisade att arbetet vid moskén skulle ha någon betydelse för vetenskapen. De betraktade det likafullt som "en barbarisk handling av muslimerna riktad mot att utplåna Jerusalems judiska arv". Bland undertecknarna fann jag till min häpnad och sorg Ronny Reichs namn. Man trodde att han hade kunnat säga dem vilka det var som utplånade spåren av det judiska arvet vid Mamilladammen.

Censurerad historia ger oss en förvrängd bild av verkligheten. Att erkänna det förflutna är ett nödvändigt steg på vägen till psykisk hälsa. Tyskarna och japanerna har erkänt sina fäders brott, har givit sig i kast med sina moraliska brister och har framträtt som ödmjukare, mindre skrytsamma folk, lika den övriga mänskligheten. Vi judar har hitintills misslyckats med att utdriva den Utvaldhetens högmodige ande, och vi har hamnat i en ödesdiger situation.

Det är därför som tanken om ledarställning alltjämt är hos oss, alltjämt ropar på folkmord. År 1982 träffade Amos Oz[21] en israel, som anförtrodde författaren sin dröm om att bli en judisk Hitler mot palestinierna. Ihärdiga rykten identifierar den potentielle Hitler som Ariel Sharon. Vare sig det är sant eller inte, håller denna dröm sakta på att bli verklighet.

Ha’aretz har publicerat en annons på sin förstasida [22], en fatwa, undertecknad av en grupp rabbiner. Rabbinerna förkunnade Ismaels (arabernas) teologiska identitet med Amalek. "Amalek" nämns i Bibeln som namnet på en stam som vållade Israels barn besvär. I denna berättelse befaller Israels Gud sitt folk att fullständigt utrota Amaleks stam, boskapen inräknad. Kung Saul förfuskade uppdraget: nog utrotade han dem allt men underlät att döda giftasvuxna ogifta flickor. Denna "underlåtenhet" kostade honom hans krona. Plikten att utrota Amaleks folk räknas alltjämt till grundsatserna i den judiska religionen, även om ingen på hundratals år identifierat någon levande nation med den fördömda stammen.

Det har förekommit ett undantag, vilket visar hur farligt stadgandet är. I slutet av andra världskriget var det några judar, däribland den framlidne premiärministern Menachem Begin, som identifierade tyskarna med Amalek. En judisk religiös socialist och antinazistisk kämpe, Abba Kovner, kläckte år 1945 en plan att förgifta vattenförsörjningssystemet i tyska städer och döda "sex miljoner tyskar". Han fick gift från Efraim Katzir, som sedermera skulle bli Israels president. Det påstås att Katzir trodde att Kovner avsåg att förgifta "endast" några tusen tyska krigsfångar. Planen grusades barmhärtigt nog, när Kovner stoppades av brittiska tjänstemän i en europeisk hamn. Denna historia offentliggjordes år 2001 i Israel i en biografi om Kovner författad av professor Dina Porat, chef för Forskningscentret rörande antisemitism vid Tel Avivs universitet. [23]

På ren svenska betyder rabbinernas fatwa: det är vår religiösa plikt att döda alla araber, inräknat kvinnor och spädbarn och husdjur till den sista katten. Den liberala dagstidningen Ha’aretz, vars chefredaktör och ägare är tillräckligt bildade för att förstå fatwan, tvekade inte att trycka annonsen. Några palestinska aktivister klandrade mig nyligen för att ha haft samröre med den ryska veckotidningen Zavtra och för att ha citerat den amerikanska veckotidningen Spotlight. Jag undrar varför de inte fördömt mig för att ha skrivit i Ha’aretz. Zavtra and Spotlight har, när allt kommer omkring, aldrig publicerat någon uppmaning till folkmord.

Det vore orättvist att särskilt peka ut Ha’aretz. En annan framträdande judisk dagstidning, Washington Post, publicerade en lika lidelsefull uppmaning till folkmord författad av Charles Krauthammer.[24] Denne kung Sauls lärjunge kan inte utgå ifrån att hans läsekrets är bibelkunnig, så han hänvisar till general Powells slakt på upprivna irakiska trupper i slutet av gulfkriget. Han citerar general Powells utsaga om den irakiska armén: "Först ska vi skära av den, sen ska vi döda den". För Krauthammer med sina väl valda citat förtjänar mängderna av dödade araber inte det mänskliga pronomenet "de". De är "den". I slutskedet av kriget vid Gulfen slaktade amerikanska flygvapnet kallblodigt retirerande och avväpnade irakier i oerhört antal, och deras kroppar begrovs med schaktmaskiner i ökensanden i väldiga och namnlösa massgravar. Antalet offer för denna hekatomb uppskattas från ett hundra tusen till en halv miljon. Gud allena känner deras namn.

Krauthammer vill upprepa denna bragd i Palestina. "Den" är redan avskuren, delad av den israeliska armén i sjuttio bitar. Nu är den färdig för det stora dödandet. "Döda den!" ropar han med stor lidelse. Han måste vara bekymrad över att perserna återigen kommer att hejda blodbadet, innan Mamilladammen fylls. Hans bekymmer är vårt hopp.

Noter:

17 BAR, 1996, Vol. 22, No. 2.

18 "The Vengeance of the Jews Was Stronger Than Their Avarice": Modern Historians and the Persian Conquest of Jerusalem in 614 (tryckt i Jewish Social Studies, Vol. 4, No. 2, Indiana University).

19 Den 22 april 2001.

20 Horowitz, samma artikel.

21 På flera ställen i Land of Israel, Amoz Oz.

22 Den 22 november 2000.

23 Ha’aretz, den 28 april 2001.

24 Washington Post, den 20 april 2001.

Originalets titel: Mamilla Pool.

Översättning från engelskan av Lars Adelskogh.

Home