Samurajer utan vapen
{"The Green Rain of Yassouf"}
Övers. från engelska Astrid Ericson Bahari
Av Israel Shamir
Att plocka oliver påminner om att räkna
sina bönepärlor, genom den tröstande, mjuka och sinnliga beröringen.
Orientaliska män bär radband av trä eller sten om handleden
för att påminna om bönen och för att lugna de trasiga
nerverna, men oliver är mycket bättre; de är levande. Oliver
är mjuka men inte sköra, som bondflickor, och att plocka dem har
något trösterikt över sig: ingenting kan gå galet.
Oliverna lösgör sig från sin gren utan fruktan eller ånger,
glider mjukt ner i handflatan och rullar vidare ner i säkerhet på
de utsträckta lakanen.
Det är skördetid och varje träd på
sluttningen tas om hand. Hela familjer är ute, under träden och
uppe på stegar, och bildar en riktig scen för en Pieter Bruegels
pensel. Vi plockar oliver tillsammans med familjen Hafez, vi är fem-sex
stycken och vi står under det skrovliga gamla trädets tjocka grenar
och fingrar på detta levande radband av Vår fru, det vackra landet
Palestina. Med hår som mogen minnesotamajs, himmelsblå ögon
— oväntade drag för en främling, men inte obekanta i dessa
trakter — och skrattande mun, klättrar sjuåriga Rowan, dotter till
den originelle och skarpsinnige Hafez, upp till toppen av trädet, och
oliverna hon plockar faller ner på våra händer, axlar och
huvuden som grönt regn. Innan vi går vidare till nästa träd,
lyfter vi upp kanterna på lakanen och oliverna rinner i en tjock ström
ner i korgen. En ljusgrå åsna betar i närheten och samlar
kraft för sin insats: han kommer att bära korgarna till byn ovanför
dalen.
Vi plockar oliver i Yassouf, en lyckligt undangömd
by på höglandet. Dess rymliga och höga hus, byggda av lätt
och porös sten, bevittnar rikligheten skapad av oförtröttliga
bönders möda, breda trappor leder upp till de platta taken, där
man sitter och umgås varma sommarkvällar och njuter av brisen från
Medelhavet långt borta. Där finns många granatäppelträd,
och Yassouf omnämns i en tusen år gammal beskrivning av byn, av
en samtida till William Erövraren, som rik på granatäppelträd
och för den lärde shejken al-Yassoufis visdom, som gjorde sig ett
namn ända borta i Damaskus.
Det är som paradiset, eller nära nog.
Vi kom igår till byn som är byggd på bergskammen mellan två
dalar. Ovanför byn står byns gamla helgedom, bema, kvar på
en kulle, en av de höglänta platser där Hafez och Rowans förfäder
bevittnade den mirakulösa föreningen mellan himmelska och jordiska
krafter. Byborna går ofta hit, för att söka andlig tröst,
så som deras förfäder gjort, folket i detta lilla furstendöme
i Israel. Vi är i det Heliga Landet, och för dess människor
går ett trons mirakel hand i hand med det dagliga slitet. De bibliska
kungarna försökte bannlysa dem och monopolisera tron i centraliserade,
lättbeskattade och lättkontrollerade tempel, men vanligt folk föredrog
sina lokala helgedomar för den dagliga tillbedjan. Båda dessa
inställningar levde vidare genom seklerna och smälte samman. Det
konungsliga sätet blev den fantastiska umayyadiska Aqsa-moskén,
och uppe på toppen av Yassouf, där ber man fortfarande till sin
Gud.
Där finns de ärevördiga gamla träden
och en helig brunn som aldrig sinar ens i hetaste juli, men vilar under den
regniga vintern, en helgad grav som förmodligen bytt namn många
gånger sedan urminnes tid, och nu kallas Sheikh Abu Zarad. Där
finns ruiner från Yassoufs äldsta tid, mer än fyra tusen
år sen, och byn har aldrig övergetts sen dess. Den ansågs
som en del av Josefs stam, den starkaste av Israels stammar. När Jerusalem
föll under judiskt styre, bevarade dessa landskap och dessa människor
sin egen israeliska identitet, och accepterade så småningom Kristus.
Den kupolformade helgedomen på toppen kallar fortfarande till bön.
I februari blir kullens topp vit av mandelblom, nu är den grön och
färsk och bjuder på en superb utsikt över Samariens böljande
kullar.
Men vi kom för sent för utsikten från
kullen och solen går ner tidigt om hösten. I stället gick
vi i skymningen ner mot byns källa, byns bultande hjärta. Vattnet
porlade tyst ur klippans öppning, flöt in i den täckta tunneln
och vällde ut för att ge liv åt trädgårdarna. Vi
satt under fikonträden, och de sträckte ut sina breda flikiga blad
som när japanska noh-dansare höjer sina solfjädrar, i en enda
oavbruten behagfull rörelse. I månskenet började stora svarta
fjärilar flyga omkring mellan bladen: det är fladdermöss, de
som dväljes i de närbelägna grottorna, och kommer fram i mörkret
för att dricka vatten och kalasa på frukterna.
Vanligtvis flyter ett samtal vid källan fritt
och glatt som dess vatten. Det finns ingen bättre plats att sitta och
prata med byborna om skörden, den gamla goda tiden, barnen och Edward
Saids senaste essä utgiven i den lokala tidningen. Bönderna är
inga tölpar; vissa av dem har rest i den stora världen, från
Basra till San Fransisco; andra har gått på universitetet i grannskapet.
Sin politiska utbildning har de fått i israeliska fängelser, ett
nästan oundvikligt stadium i en ung mans uppväxt i vårt land.
Deras hebreiska, som de tillägnat sig genom långvarigt arbete på
israeliska byggarbetsplatser, är flytande och idiomatisk, och de praktiserar
den gärna med vänligt sinnade israeler.
Men nu var våra värdar tungsinta, och
bekymren syntes i deras sorgsna ögon. Till och med vid middagen, när
vi festade på ris med nötter och yoghurt, verkade de allvarstyngda.
Vi visste skälet: ett nytt bosättarfäste hade slagit ner på
kullens topp, och spridit sina spindelvävsvingar över byn. Armén
konfiskerade Yassoufs marker för militära ändamål, och
lät bosättarna ta stället. De byggde ett prefabricerat betongmonster
omvärvt av taggtråd, med vakttorn insprängda här och
där, och gav det namn efter den närbelägna Äppelkällan.
Inbyggarna var ovilliga att stanna kvar på mark som stulits för
tio år sen från Yassoufs invånare, men fortsatte inkräkta
på hela landsbygden och sprida sina metastaser till de omgivande kullarna,
förstöra olivträden och vinstockarna.
Bönderna vågade inte gå till sina
egna marker, för bosättarna var hårda män med gevär,
snabba att dra. I fem år måste de hålla bönderna borta,
och efter det skulle, enligt en lag de funnit i de gamla böckerna, marken
som legat i träda tillfalla staten. Den judiska staten. Staten skulle
ge marken till de judiska bosättarna. De måste hålla bönderna
borta i fem år, sen skulle allt bli deras. Under tiden försökte
de svälta ut bönderna.
Byn skars av från omvärlden genom djupa
diken och höga jordvallar. Till och med små gator utan trottoarer
som knappt rymde ett fyrahjulsfordon blev stympade av armén. Byn blev
en ö. Den brittiske ambassadören i Tel Aviv sade nyligen att Israel
håller på att göra Palestina till ett stort koncentrationsläger.
Han hade fel. Istället för ett läger har de skapat en ny Gulag-arkipelag.
Nobelprisförfattaren Alexander Solsjenitsyn som skrev om Gulag, hävdade
att den ursprungliga ryska arkipelagen var utarbetad och administrerad av
judar. Hans påstående blev kritiserat och förnekat av judiska
organisationer. Det finns emellertid ingen tvekan om vem som skapade Palestinas
Gulag. Bilar kan varken lämna eller komma in i ön Yassouf, och besökare
är tvungna att lämna sina bilar innan de går över till
fots. Den närmaste staden, Nablus, Neapolis i äldre tid, ligger
bara halvannan mil härifrån, men kräver en fyra timmars lång
förödmjukande bilresa med vägspärrar. Det tog oss en
evighet att nå Yassouf, medan vi tog oss igenom otaliga checkpoints
och vägspärrar, och vi fick lämna bilen en kilometer från
byn, hindrade av oöverstigliga belägringsfördämningar.
På vägen dit syntes förödelsen
överallt: olivträd på båda sidor om vägen var antingen
knäckta eller uppdragna med rötterna, som om detta vördnadsbjudande
träd var judarnas främsta fiende. Och på sätt och vis
var de det också. Oliver är palestiniernas främsta inkomstkälla
och böneman. Deras vanligaste rätt består av platt ugnsbakat
bröd och olivolja, kryddat med timjan, och friskas upp med en klase vindruvor.
Deras kungar och präster smordes med olja. Kyrkans sakrament, en dyrbar
gåva till mänskligheten, är ett olivens helgande. Vid dop
blir man bland palestinierna smord med olja innan vattendopet, och deras
hud bevarar olivoljans mjuka smidighet. Oljan används vid bröllop
och vid de sista ritualerna, där det oupplösliga bandet mellan landet
och dess folk bekräftas. John Allegro, känd forskare om Qumran-rullarna,
förstörde sitt rykte genom att skriva om en kättersk bok i
vilken Jesus Kristus förknippas med hallucinogen svamp. Om och när
jag beslutar att följa i hans spår, tänker jag sammanlikna
olivträdets jungfruliga olja med Vår Jungfru, Palestinas överlägsna
fredsmäklerska.
Så länge det finns oliver är Palestinas
bönder oövervinnliga, och det är därför deras vedersakare
riktar sin vrede mot träden. Vi, internationella och israeliska vänner
till Palestina kom, som de sju samurajerna i den gamla Kurosawa-filmen, för
att hjälpa bönderna att plocka sina oliver och att skydda dem från
rövare.
Av allt det goda man kan göra för vår
goda Jord, är det bästa och behagligaste jag vet att hjälpa
palestinierna. Kibbutzen kan inte tävla med det. Unga kibbutzniks är
oftast tråkiga och reserverade, medan gamla kibbutzniks är… ja,
gamla. I en kibbutz har du antingen sällskap av andra utlänningar,
eller inget alls. Palestinier är så vänliga, så öppna
och så snara att prata med en. Volontärerna badar i vänlighet,
bor i förtrollande byar, ser den varma, blå himlen över det
ojämförliga palestinska landskapets kullar, och åtnjuter en
fantastisk gästfrihet hos bönderna. Och om de någon gång
beskjuts av bosättarna eller av armén, är det bara lite betalning
för allt det roliga, ett extra underhållningsarrangemang av IDF
(Israelian Defence Army). När allt kommer omkring är det ju därför
samurajerna behövs.
Vi plockade oliver, fyllde korgarna med det gröna
guldet när en jeep plötsligt körde ner på den skumpiga,
steniga vägen, och tvärbromsade intill oss, Den rev upp ett stort
dammoln och bakom den syntes ett större fordon, en militärbil full
av soldater. En man hoppade ur jeepen och siktade med sin M-16 rakt på
barnet i trädet.
- Stick era jävla araber! skrek han
på brooklynesiska. Han lyfte upp en sten och slängde den rakt
på den närmaste gruppen av plockare. En bonde, som inte hann vända
sig om, träffades på handen. - Ett steg till
och jag skjuter! skrek han när Laurie försökte prata med honom.
Bakom vägkröken dök tre springande män upp. De såg
helt obeskrivliga ut. På deras rakade pannor satt svarta lådor
fästade med smala svarta remmar, och svarta remmar korsade deras bara
armar. De hade mörka byxor, mörka t-shirts, medan vita sjalar med
svarta ränder flaxade på deras ryggar. De riktade sina gevär
mot oss. De såg ut att vara besatta av någon demon från
fjärran land, dessa unga män i judisk ritualutstyrsel och med idéer
från Josuas Bok. Jag blev inte förvånad när en av dem
drog fram en lång böjd kniv. Scenen påminde mig om Tidmaskinen
av H G Wells, de vildsinta morlockernas plötsliga uppdykande och deras
attack mor det pastorala Eloi.
De knuffade kvinnorna och svor åt
männen med ögon brinnande av hat. Palestinierna, som timida bönder,
drog sig undan. Som vapenlös samuraj försökte jag komma till
tals med angriparna.
- Låt bönderna
skörda sina oliver, vädjade jag. Var goda grannar till dem!
- Stick din arabälskare, väste en av dem. Du stöder
våra fiender. Det är vårt land. Det är judarnas land,
goyim hör inte hemma här.
Under fredligare omständigheter skulle jag ha skrattat: dessa störda
unga män från New York ville kasta ut de rättmätiga ättlingarna
till Israels land från deras förfäders jord. Bortsett från
den otroliga dumheten i att hävda två tusen år gammal rätt
till landet där fem års frånvaro raderar alla rättigheter.
Bortsett från att deras "judiska" förfäder förmodligen
fotvandrat från eurasiens stäpper och aldrig såg Palestina.
Bortsett från att judarna i gamla tider aldrig levde i och sällan
besökte landet Israel, mellan Bethel, Carmel och Jezreel. Då skulle
lika gärna rumänska gästarbetare från Bukarest kunna
komma och kräva Florens tillbaka, genom att hävda släktskap
direkt till de antika romarna. Men gevären var ingenting att skratta
åt.
- Varför
bränner ni oliverna, är de också era fiender?
- Ja, våra fienders oliver är också våra fiender.
Och ni är också fienden! skrek han gällt. Antisemiter!
Det ordet är som magi för amerikaner. När helst en amerikan
kallas antisemit förväntas han knäfalla på marken och
svära det judiska folket evig kärlek och trohet. Jag vet det eftersom
jag dagligen får brev av folk som blivit kallade antisemiter för
att de stöder palestinierna, och inte står ut med det. Jag ger
dem en psykologisk första hjälpen. Efter att ha blivit straffad
för anti-sovjetisk verksamhet, fördömd för anti-amerikanska
åsikter, anti-nominell anti-kvitetsälskare, tar jag anti-semitetiketten
med fattning. Om någon numera inte blir kallad anti-S, måste man
ha hamnat fel, klämd mellan Sharon och Soros.
Precis som "arabälskare" eller "niggerälskare"
är "anti-semit" ett invektiv som smetar ner sin användare genom
association. Det används ofta av bosättare, av Foxman spionmästaren,
Kathane rasisten, Mort Zuckermann, ägaren till USA Today, Conrad Black,
make till Barbara Amiel, Sharon massmördaren, Richard Perle vapenskramlaren,
Tom Friedman lagvrängaren, Shylock lånehajen och Elie Wiesel, betala-medan-du-gråter-holocaust-snyftaren.
Det användes mot T S Elliot och Dostojevski, Genet och Hamsun, St John
och St Paul, Marx och Woody Allen, och det är ett betydligt bättre
sällskap att befinna sig i. Men våra amerikanska vänner tvekade
ett ögonblick, våra goda israeler började förklara sin
hållning, och då var det en bra, engelsk tjej från Manchester,
Jennifer, som med brittisk överlägsenhet räddade dagen genom
sitt bryska "fuck you".
Mynningen på M-16-geväret gjorde helt om och vändes mot
henne. Soldaterna tittade intresserat på vad som hände. Jag vände
mig till dem.
- Stoppa dem!
De pekar sina gevär mot oss!
- De har inte skjutit er än, svarade sergeanten.
Soldaterna tänkte inte blanda sig i så
länge morlockerna fick som de ville. Hade vi engagerat dem, skulle vi
snart få påhälsning av den judiska statens fruktade väpnade
styrkor. Morlockerna visste det lika bra som vi: de slog sönder Daves
kamera, knuffade Angie, öste okvädingsord över flickorna och
kastade sten.
- Tänker
ni inte stoppa dem? vädjade jag till soldaterna.
- Ledsen, hörru.
Det är bara polisen som får handskas med dem, svarade officeren.
Men vi kan arrestera ER om ni insisterar.
Armén tar alltså hand om palestinierna och polisen tar hand
om bosättarna — detta enkla knep är en av de bättre uppfinningarna
av judiskt snille. De lånade troligen det av europeiska bosättningar
i Kina, där de hade olika polisstyrkor och olika lagar för européer
och kineser. Det är därför morlockerna får göra
som de vill. Palestinierna var tydligt upprörda: de var inte krigare
utan bönder med kvinnor och barn som ville få skörda sina
oliver: de hade inte kommit hit för att dö. Inte än i alla
fall. Bosättarna dödar byborna som sport eller för skojs skull,
med eller utan provokation. Men oliverna måste plockas och dödläget
fortsatte
- Det är
bosättarna som skapar hela problemet, ropade Uri, en god israel som höll
undan bosättarligisterna till höger om mig. Utan dem skulle vi
leva i fred här. Vi skulle kunna besöka Yassouf med pass, som turister.
Det är de, bosättarna.
Och det var verkligen lätt, nästan obligatoriskt
att hata dessa ondsinta, unga män, som fördärvade grödor
och lät byar svälta. Denna speciella bosättning är känd
som ett bålverk för kathanistisk nazifierad judisk tro; de firade
mordet på premiärminister Rabin, de dyrkade Goldstein, massmördaren
från Brooklyn, de publicerade den förbjudna boken av Rabbi Alba
som öppet proklamerade judarnas religiösa plikt att utrota icke-judar.
De var så onda att det inte krävdes någon ansträngning
att hata dem och hålla med Uri.
Men när jag tittade på soldaternas tomma
ansikten mindes jag något från min barndom. Gangsters går
inte runt och rånar främlingar. De skickar ut ett barn för
att befria en från bördan av ens plånbok. Om man knuffade
undan barnet, var de över en som ett ton tegelstenar för att ha
antastat pojken. Det var helt meningslöst att hata grabben eftersom han
var utskickad av de stora skurkarna.
De unga knäppgökarna var utskickade av
större skurkar. Det var därför soldaterna inte lyfte ett finger
när de attackerade bönderna. Det var arbetsdelning: ligisterna svälte
ut bönderna, armén skyddade ligisterna och regeringen stödde
dem. Medan armégevär höll palestinierna i schack, höll
USA:s armé Irak i schack, den enda stat i regionen som kunde skapa
en maktbalans, och USA:s diplomater lade in sitt veto i Säkerhetsrådet.
Och bakom dem kunde man se de ännu större skurkarna, som inte brydde
sig om varken oliver, bönder eller soldater. I ena änden av beslutsprocessen
fanns en galen brooklynbosättare med en M-16, och i den andra änden
Bronfman och Zuckerman, Sulzberger och Wolfowitz, Foxman och Friedman.
Och någonstans däremellan fanns vi, israelerna
och de amerikanska judarna, som röstade och stödde planen, ty utan
vårt stöd, skulle Wolfowitz ha måst erövra Baghdad
på egen hand och Bronfman fått bränna oliverna själv.
Nå, var och en har sin plåga, och vi
var tvungna att handskas med vår. Yassoufs bönder och deras internationella
hjälpare, dvs vi, stod där vi stod. Polisen kom och förhandlade
med bosättarna. Efter en stund kom en smilande kortsnaggad sambandsofficer
ner till oss.
- Ni kan plocka
era oliver, men gör det nere i dalen där bosättarna inte ser
er och blir uppretade.
Det var en liten seger, en kompromiss, men det spelade
ingen roll. Vi skulle skörda oliver, det var huvudsaken. Vi rullade
ner i dalen och skörden fortsatte. Återigen rann de gröna
och svarta oliverna i strömmar ner på lakanen på marken.
De växer på samma träd, då Gud gjorde dem olika varann,
vissa gröna och vissa svarta, berättade Hussein för oss, men
de ger samma olja. Det var ett Guds tecken till oss människor: vi är
skapade olika, och det är en god sak; världen blir vackrare och
mer varierad, om vi kommer ihåg vår gemensamma mänsklighet.
Vi dukade upp vår lunch under ett stort olivträd.
Umm Tarik, den enda kvinnan i färgglad nationaldräkt, hämtade
stora, runda bröd direkt från ugnen. De var generöst smorda
med olivolja och vit getost. Hassan bjöd runt en zir, en palestinsk amfora
fylld med kallt vatten från Äppelkällan. Ziren var kall och
våt utvändigt, täckt av minimala daggdroppar. De är
gjorda av porös lera, och svettas ymnigt medan de kyler drycken på
insidan. Med åren täpps porerna igen och sedan kan de användas
för att lagra vin eller olja.
- Jag saknar
Ramat Gan (en förort till Tel Aviv), sade Hassan. Innan problemen började
brukade jag jobba där med att måla hus. Det var ett bra arbete,
och min jemenitiske arbetsgivare var en hederlig karl. Han behandlade mig
som en familjemedlem. Ibland sov jag över där och tog en kvällspromenad
i Tel Aviv vid havet. Jag har inte lämnat byn på två år
nu.
Alla hade goda minnen från den tiden då
de arbetade i de stora städerna i västra Palestina, och kunde komma
hem med lite pengar. Överallt i världen tar bönder och torpare
jobb i städerna medan deras mark inte kräver arbete i form av skörd
eller sådd. För lokalbefolkningen är det "judiska" Tel Aviv
och Ramat Gan inte mer främmande än det "arabiska" Nablus eller
Jerusalem. Palestina är ett litet land och Yassouf ligger precis i mitten
av det, fem mil från havet och fem mil från den jordanska gränsen.
De västra industristäderna byggdes upp långt före bildandet
av staten Israel. De byggdes av bönder från Yassouf, och de var
också deras. Inte bara deras, men också deras.
- Historien om
det Heliga Landet upprepar historien om Guds löfte, sade pastorn. Kristus
sade: Alla är utvalda. Judarna svarade: tyvärr, det är bara
vi som är det. Nu när palestinierna säger: Låt oss leva
tillsammans i detta land. Och judarna svarar: tyvärr, det är bara
till för oss.
- Det borde bli en självständig palestinsk stat, sade Uri,
med egen flagga och en riktig gräns. Barak lurade alla när han
lovade att splittra upp ert land i små enheter. Vi borde gå tillbaka
till —67 års gränser, och sen skulle det ordna sig.
- Vet ni att Talmud förordar delning, sade jag. Två män
fann en sjal och båda två sade: Den är min. Den första
sade: Dela den rättvist mitt itu. Den andre sade: Nej, den är bara
min. Domaren sade: Det föreligger ingen oenighet om hälften av
sjalen, båda är överens om att den ska tillhöra den andre
mannen. Jag ska dela den återstående delen av sjalen lika, så
att den förste mannen, som sökte rättvisa, får en fjärdedel,
medan den andre mannen, egoisten, får tre fjärdedelar." Det är
den judiska inställningen. Den kanske palestinierna också borde
anamma.
Kamal slängde ett par brutna kvistar på den lilla elden för
att laga kaffe. Han var en äldre man, respekterad i byn, en betydande
man för den lokala politiken och bortom den. Som tjugoåring hade
han 1967 måst lämna sin nyfödda dotter när han blev dömd
till tjugo års fängelse av judarna för att han tillhörde
motståndsrörelsen. Han kom ut från det evigt skuggade Ramleh
Gaol när hans dotter var tjugoett.
- Vi har också
en berättelse om att dela upp ett fynd, sade Kamal. Det är berättelsen
om en kvinna som fann ett barn och tog hand om det. Sen kom barnets biologiska
mor och krävde det tillbaka. De gick till Sheikh Abu Zarad för
att avgöra tvisten, och sheiken sade: Jag ska dela barnet i två
delar, och ge er hälften var. Då sade den första kvinnan:
Bra, vi delar barnet. Men den andra kvinnan sa: Mitt barn ska inte bli slaktat
och delat, ta honom, det är bättre han är din än bara
död. Och sheikhen gav barnet till den andra kvinnan, som var den rättmätiga
modern.
Mina kinder hettade av skam. Kamal hade inte berättat något nytt
för mig, men jag, som hade velat vara vitsig, hade glömt visdomen
i Salomos uttalande, och han, en riktig ättling till Bibelns hjältar,
hade påmint mig om den. Palestinierna hade, likt den riktiga modern,
inte gått med på en delning. Historien skulle ge dem rätt:
Palestina kan inte delas. Bönderna behöver industristäderna
för att säsongsarbeta i och för att sälja sin olja, de
behöver Medelhavets stränder vars vågor bara är några
kilometer ifrån deras hem. Judarna kände den starka dragningen
från landet, och det drog dem ända till Samariens kullar.
Bosättarna var inga monster, men totalt vilseförda män. Precis
som jag, läser de för mycket i den babyloniska Talmud och för
lite i den palestinska Bibeln. De sökte en förening med Palestinas
förtrollade land, och de älskade det med en märklig, nekrofilisk
kärlek. De var redo att döda landet bara för att få det.
Istället för hat, kände jag medlidande med bosättarna.
De hade ju en unik chans att skapa fred med sina grannar, och med landet,
och de sumpade den. Genom att förstöra landet förbereder de
sig för en ny exil med sina egna händer. Den riktiga modern kommer
att få barnet, och därför är Palestinas seger oundviklig,
ty Salomos dom är bara en omskrivning för den gudomliga domen.
|