KROPPSTJUVAR PÅ HUGGET
Israel Shamir
I en turkisk film, dundersuccén Vargarnas dal,
finns en scen, där en amerikansk-judisk läkare i
Abu-Ghraib-fängelset försiktigt avlägsnar en njure från en
levande och lidande arabisk fånge, lägger den i ett specialkärl
med etiketten ”Till Tel Aviv” och sålunda bekräftar den eviga
vänskapen mellan Israel och Amerika. Det verkliga livet söker
likna filmen, såsom vi kan erfara av den förskräckliga historien
om att palestinska ungdomar jagas för sina organ av världens
mest moraliska armé, nämligen Israels. Om detta har en ledande
svensk nyhetstidning publicerat en artikel.
Donald Boström, en svensk fotograf, som arbetade
på Västbanken år 1992, fick av FN-tjänstemän ett tips om att
följa blodspåret efter israeliska soldater, som fört bort unga
palestinier och fem dagar senare återlämnat deras döda kroppar
”uppskurna från buken upp till hakan”. Familjerna på Västbanken
och i Gaza ansåg att de visste exakt vad som hade hänt: ”Våra
söner används som ofrivilliga organdonatorer… de har varit
försvunna ett antal dygn och kommit tillbaka nattetid, döda och
obducerade.” – Varför kvarhåller de annars kropparna upp till
fem dygn, innan vi får begrava dem? Vad hände med kropparna
under tiden? Och varför blir de obducerade, när dödsorsaken är
uppenbar, och i samtliga fall mot vår vilja? Och varför kommer
kropparna tillbaka nattetid? Och varför med militäreskort? Och
varför stängs områdena av under begravningen? Och varför bryts
elektriciteten?”
Dessa frågor lämnade Boström ingen ro. Han tog
hemska bilder av de återlämnade kropparna. Liksom Vanunu
smugglade han sina bilder ut ur landet. Tillbaka i Sverige bjöd
han artikeln till Dagens Nyheter, en liberal tidning som
förresten ägs av den judiska familjen Bonnier. DN vägrade att
publicera den. Artikeln låg vilande fram till nu, då den
socialdemokratiska tidningen Aftonbladet beslöt att
trycka den.
I Israel blev reaktionen hysterisk. Landet löper
risken att spräcka tarmarna av ilska. Man har utsatt svenska
myndigheter för starka påtryckningar att fördöma tidningen,
straffa den förargelseväckande skribenten och be om förlåtelse.
Den svenska ambassadören i Tel Aviv, medlem av den rika och
mäktiga judiska släkten Bonnier, som förresten äger de flesta
svenska nyhetstidningar, TV-bolag och biografer, uttryckte sin
chock och sitt ogillande på en hemsida. Hennes förhastade
godtagande av Tel Avivs diktat slog slint. Sveriges regering
avvisade hennes försök att begränsa pressfriheten.
Aftonbladets utgivare och redaktörer stod fast vid sin rätt
att säga vad de finner för gott och krävde en internationell
undersökning.
Denna hedersamma hållning varade bara en dag
eller två. Sveriges utrikesminister Carl Bildt kände sig illa
till mods av Israels avsikt att ställa in hans inplanerade besök
och hade redan skrivit på sin blogg att sådana artiklar ”skulle
kunna ge den öppna antisemitismen luft under vingarna” och att
”det finns ett förbud mot hatbrott som inbegriper ett förbud mot
antisemitisk agitation”. Men han inte gav upp på det sätt
Netanyahu och Lieberman hade fordrat, och samtidigt skickade
Aftonbladets okuvliga kulturredaktör Åsa Linderborg, dramats
verkliga hjältinna, två av sina medarbetare till brottsplatsen.
De bekräftade Boströms rön. Oförberedd på en dylik ståndaktighet
och ställd mot den svenska allmänna opinionens enade front,
avtog vreden och hysterin i Tel Aviv.
Det är lättare att visa ”upprördhet över den
gamla tidningsankan” än att besvara de frågor Boström ställt.
Fakta är oroande, och anklagelserna är inte nya. Det har funnits
alltför många uppgifter om dylika förehavanden förutom de fall
Aftonbladet nämnde. Ledamöterna av Knesset Ahmed Tibi och
Hashem Mahmid har anklagat Abu-Kabir-institutet för rättsmedicin
för att ha lagt beslag på inälvor från palestiniers lik. De har
sagt att palestinska läkare klagat över att de fått ta emot döda
landsmäns kroppar tömda på sina inre organ. Israeliska tidningar
uppgav år 2007 att tre palestinska tonåringar dödades nära Khan
Yunis på Gazaremsan och att deras kroppar sex dagar senare
återlämnades till föräldrarna alldeles uppskurna och
misshandlade. Ofta icke ens återlämnar Israel palestiniers döda
kroppar utan låter begrava dem på en hemlig begravningsplats.
Detta väcker ännu fler misstankar.
Än värre: det passar in i ett större mönster.
Över hela världen är Israel och israeler
invecklade i olaglig handel med människokött, detta nutida slag
av kannibalism. Vid sidan om fallet med den kriminella liga i
New Jersey, som Boström nämnde i sin artikel, finns många andra.
Turkiet: Den israeliske professorn Zaki Shapira
greps i Turkiet av polis därför att han skulle ha skurit i
levande turkar efter reservdelar, meddelade den för antisemitism
ökända tidningen Jerusalem Post den 1 maj 2007.
Sydafrika: Ett annat antisemitiskt hetsblad,
New York Times, berättade den 23 maj 2004 om en israelisk
organsmugglarliga, vars verksamhet sträckte sig från Sydafrika
till Brasilien.
Brasilien: En israelisk officer, Gedalya Tauber,
greps i Brasilien för att ha förmått fattiga människor att
skiljas från sina kroppsdelar. Tauber avlade bekännelse om sina
landsmäns aktiviteter, omtalade IPS News den 23 februari
2004.
Ukraina: Jerusalem Post rapporterade den
23 juli 2007 om gripandet av ”en israelisk olaglig
organsmugglarliga”, som hade skickat givare och mottagare med
flyg till Ukraina.
I många fall var det israeler, som var läkarna,
smugglarna och mottagarna av kroppsdelarna ifråga, då den
judiska staten är det enda land i världen, där staten betalar
för och de bästa läkarna lagligt arbetar med transplantation av
olagligt erhållna organ, enligt vad tidningen Ha’aretz
uppgav den 5 december 2003. Nästa steg bestod i att bygga upp
internationella nätverk för detta slags handel. Judar är väl
placerade för att invecklas i denna smutsiga hantering: det
finns många judiska läkare, det finns många band mellan judiska
församlingar i olika länder och det finns få moraliska
hämningar.
Denna avsaknad av moraliska hämningar
möjliggjorde för en ledande chabad-rabbin, Yitzhak Ginsburgh,
att ge sin religiösa tillåtelse till en jude att ta levern från
en goj, en icke-jude, även mot dennes vilja. Han sade: ”Om en
jude behöver en lever, kan man då ta levern från en oskyldig
icke-jude, som råkar gå förbi, för att rädda honom? Torah skulle
sannolikt tillåta det. Judiskt liv har ett oändligt värde. Det
finns något oändligt mycket heligare och mer unikt med ett
judiskt liv än med ett icke-judiskt liv.” Detta enligt en
intervju med honom som publicerades i Jewish Week den 26
april 1996.
Nutida israeler har glömt sin religion men
behållit denna avsaknad av hämning. Den israeliska
affärstidningen Marker publicerade den 18 oktober 2007 en
ledare, skriven av en israelisk advokat, som rättfärdigade
organhandel, då ju ”organ bara är en handelsvara och därför kan
köpas och säljas som vilken vara som helst på en öppen marknad”.
Skillnaden mellan köpta och stulna njurar är nu
inte så stor: om organ ”bara är en handelsvara”, är det givetvis
tillåtet att ta sådana från palestinier, liksom det är
”tillåtet” att ta ifrån palestinier hundraåriga olivträd medan
man bygger Muren.
Det är lätt att visa upprördhet, men det är inte
lika lätt att bevisa att israelerna, som inte tvekar att bryta
armar och ben och ösa napalm över skolbarn, håller sig för goda
för att tjäna en slant på palestinska inälvor. Aftonbladets
krav på en internationell granskning är rimligt: om israelerna
inte gjort något orätt (utom att mörda hundratals unga män), har
de intet att frukta av en internationell undersökning. Likväl
vägrade Israel att låta FNs granskningskommissioner besöka Jenin
efter massakern där 2002 och Gaza efter massakern 2009.
För Israel var det mest upprörande i denna affär
den bräsch som gjordes i muren. Jag syftar inte på Sharons
avskyvärda Mur, som skyddar det största judiska gettot i
Mellanöstern, utan den mur av mediakontroll, som skyddar det
utomlands. Judar köper medier över hela världen, icke för nöjes
skull och icke för profiten, utan för det inflytande det ger
över sinnena. Så är fallet i Sverige, där medlemmar av den
pyttelilla judiska gemenskapen äger nyhetstidningar,
tidskrifter, förlag och rent av det svenska Hollywood, AB Svensk
Filmindustri. Dessa medier främjar aktivt den nyliberala
politiken med privatisering, kommersialisering, massinvandring,
nedmontering av välfärdsstaten – kort sagt: politik som är bra
för rika judar.
Israeliska företrädare arbetar hårt för att
hålla rapporteringen från Mellanöstern under sin kontroll. För
några år sedan publicerade den ledande svenska vänsterradikala
tidskriften Ordfront en tänkvärd artikel, ”Israels regim
styr svenska medier”, av Johannes Wahlström. Den berättade om
israelisk inblandning i den svenska pressen, om hur israeliska
tjänstemän sökte upp tidningsredaktörer och korrespondenter. I
den artikeln berättar Donald Boström den hemska historia han
ville delge oss men inte kunde få igenom muren av proisraelisk
censur i de svenska medierna.
Israel är inte det enda land som misstänks för
dylika skändliga verksamheter. Carla del Ponte, tidigare
chefåklagare vid FNs tribunal i Haag rörande krigsförbrytelser
på Balkan, skrev i den bok hon utgav 2008, The Hunt: Me and
War Criminals, att under beskydd av Kosovos befrielsearmé,
denna NATOs och Förenta staternas bundsförvant, skulle
hundratals unga serbiska fångar ha förts med lastbil från Kosovo
till norra Albanien, där deras organ avlägsnades. Somliga fångar
hade sytts ihop efter att njurarna avlägsnats, tills de dödades
för andra livsviktiga organ. Carla del Ponte hade sett det hus,
där dylika operationer utfördes, och hade träffat människor som
varit inblandade i dem. En av dessa hade ”personligen gjort en
organleverans” till en flygplats i Albanien för vidare befordran
ut ur landet.
Men Carla del Pontes anklagelse mot albaner
vållade inte något särskilt rabalder. Ingen fördömde henne såsom
”antialban”, och hon skulle inte heller ha brytt sig om det, om
någon gjort det, ty det är fullständigt i sin ordning att vara
antivemsomhelst, så länge man inte är antijudisk. Judarna har
ett mäktigt vapen i sin ”antisemitism”-stämpel. Eller har de
det?
Kan det vara så att denna för Israel så
gagneliga fruktan för antisemitism inte längre gör någon verkan
som trollformel? Det är möjligt. Obamas tal i Kairo har tydligen
inte fått några omedelbara följder. Obama försökte utöva tryck
på Israel att frysa bosättningarna, men förgäves. Har han
misslyckats? Det är ännu för tidigt att avgöra, som Zhou Enlai
brukade säga. Dylika förändringar sker sällan som genom ett
trollslag… de tar sin tid. Färska rapporter om det judiska
kriminella gänget i New Jersey, angrepp på Goldman Sachs,
medaljer till Mary Robinson och Desmond Tutu, en utmärkelse till
Felicia Langer, det projudiska socialistpartiets sammanbrott och
ett antisionistiskt partis framväxt i Frankrike, Boströms
artikel i Aftonbladet – de är alla små och skilda
händelser, men tillsammans betyder de att förändringen kommer.
Svenskar, fransmän, tyskar och rent av newjerseybor räds inte
längre för att Washington skall komma dundrande emot dem till
sionisternas försvar, såsom skulle ha skett i George W. Bushs
dagar. Obama har till och med vägrat att utse en ny
antiantisemitkommissarie, vilket Jerusalem Post uppgav
den 30 juli 2009.
Mer än något annat är det denna tanke, som
skrämmer Tel Aviv. Om man i dag låter svenskarna komma undan, så
blir det i morgon någon annan, och då kommer rädslan för judarna
att förvisas till kategorin omanliga, overkliga rädslor, liksom
rädslan för möss.
En andra avslutning
Viktigare är att Israels harm är ett bevis –
trots radikala kabbalisters och nyliberalers gillande – för att
transplantation av mänskliga organ är något omoraliskt och
gräsligt, som ligger alltför nära kannibalism, och det vet vi
alla. Ja, det är förskräckligt, om israeliska soldater sliter
njurarna ur palestinier och dödar dem efteråt. Men det är lika
förskräckligt, om en vänlig läkare tar njuren från en arbetslös
mekaniker i Detroit, vars hus en vänlig bankir återtagit, eller
från en ukrainsk arbetare, som fått sparken av en belevad
oligark, eller från en indisk småbrukare, som måste betala sin
skuld till Monsanto. Varje fattig människa på denna planet är en
palestinier – även om de sätt, varpå hon berövas sin egendom,
kan växla. Denna styggelse måste hejdas. Människokroppen är
helig. Dessa operationer alltför dyrbara för att kunna
rättfärdigas. Mänskligheten måste övervinna sin fruktan för
döden. Vi lever och vi dör. Det finns ingen anledning att slösa
tiotusental dollar på att förlänga livet med dyrbara
operationer, om dessa pengar kan användas till föda de
svältande. Till detta skall jag återkomma senare…
Översättning från engelskan av Lars Adelskogh.
Originalets titel: The Return of the Body
Snatchers
http://www.israelshamir.net/English/Body_Snatchers.htm
Israel Shamirs hemsida har adressen
www.israelshamir.net
|
