FOR FULL EQUALITY OF NATIVE AND ADOPTIVE PALESTINIANS

FOR One Man, One Vote

Expos dubbelmoral om "antisemitism"

Björn Björkqvist

Publicerad: 27-07-2004

De flesta av våra läsare känner antagligen till den demokratiska tidskriften Expo som sedan 1990-talet arbetat mot svenska strömningar i samhället. Tidskriften har ofta presenterats som en svensk avdelning av den judiska organisationen ADL av B´nai B´rith som är en världsomspännande judisk organisation som förföljer nationalister och sionistkritiska människor. Expo själva beskriver sig som fristående men tidigare tackade man ADL i varje nummer av tidningen och bland de ekonomiskt stödjande fanns en rad judar, däribland Judisk krönikas Jackie Jacubowski, överrabbinen Morton H Narrowe och de gamla maoisterna Göran Rosenberg och Robert Aschberg. Den sistnämna är idag tidningens ansvariga utgivare. ADL:s taktik har alltid varit att stämpla allt som inte gynnar världsjudiska intressen som antisemitiskt och denna tradition har Expo följt.

Senaste numret av Expo (nr 2/2004) var ovanligt tunt. Anledningen sades vara att man arbetat med en bok om Sverigedemokraterna (SD) där partiets tidigare organisatör, Tommy Funebo, stod för internt material såsom medlemsregister, interna papper och styrelseprotokoll. Även tidningen fylls av detta material i ett försök att öka intresset för boken. Bland annat avslöjar man namn på en anonym bidragsgivare som namngivits av Tommy Funebo.

Men tre sidor ägnas åt annat än nationaldemokrati. Daniel Poohl, som värvades till tidningen Expo när han jobbade på antiförsvarstidningen Värnpliktsnytt, har ägnat tre sidor åt en bok som släpptes av Alhambra förra året: Blommor i Galiléen av Israel Adam Shamir.

Redan i rubriken fastställer Expo sin hållning till författaren: ”Alhambra ger ut antisemitisk författare”. Till saken hör att Israel Shamir själv är jude och bland annat har varit skribent för den israeliska tidningen Ha´aretz. Detta hindrar dock inte Expo från att peka ut honom som antisemit.

Expo fortsätter sedan med att misstänkliggöra Israel Shamir som en ondskefull antisemit av värsta slag. Att Shamir försvarat spridande av Sion vises protokoll är ett exempel. Expos linje är att allt som inte passar dem eller ADL borde förbjudas och därför är det inte svårt att förstå deras avsky mot ett ställningstagande för yttrandefrihet även för dem som önskar sprida Sion vises protokoll. Att han vid en föreläsning kallat en ortodox rabbin i publiken för apa är ett annat exempel på Expos misstänkliggörande. Jag känner inte till historien kring föreläsningen men Expo är mycket förtegna om händelserna kring uttalandet och det finns anledning att misstänka att rabbinen provocerat Shamir att göra uttalandet. Expo bryr sig inte om det utan väljer kort och gott att summera händelsen med att Shamir ”kallade jude apa”. Artikeln fortsätter i samma anda. Att Lars Adelskogh översatt tre texter ses som ett bevis på Shamirs antisemitism. Argumentet håller knappast dels då man kan ifrågasätta Adelskoghs antisemitism men också då man genom en snabb sökning på Kungliga bibliotekets databas snabbt kan konstatera att Adelskogh översatt många böcker som inte har med antisemitism att göra. Ytterligare ett argument är att han skrivit i den amerikanska populistiska tidningen Spotlight som gjort sig mest kända som avslöjare av Bilderberggruppen samt att Israel Adam Shamir försvarat den amerikanska nationella organisationen National Alliance då de inte på något vis skulle vara värre än den judiska rasismen.

Man försöker även förringa Shamirs person genom att avslöja att han numera bytt namn och fått svenskt medborgarskap.

Intressant i sammanhanget är dock att Daniel Poohl inte med ett enda ord bemöter bokens innehåll. Man kan undra varför? Den första tanken som slog mig var att Daniel Poohl eller Expos övriga redaktion inte läst boken, men jag tror inte det är den främsta orsaken. Även om man inte hade läst den så hade man säkert kunnat ögna igenom den för att hitta ett och annat citat för att kunna kritisera boken och stämpla den som antisemitisk. Anledningen är nog snarare att man genom att recensera boken skulle kunna hamna i ett stort dilemma. Expo är, som tidigare konstaterats, knutet till den judiska extremgruppen ADL och man följer deras retorik där allt och alla som kritiserar den internationella judenheten blir antisemiter. Men man arbetar också för ett mångkulturellt Sverige. Man anser att Sverige ska ta emot fler främlingar och att dessa ska integreras i Sverige. Man vill att fler invandrare ska erhålla höga poster i landets företag, man vill se fler invandrare i riksdag och regering, man önskar att Sveriges medier ska bli mer mångkulturella (detta trots att man själv inte kan stoltsera med några araber eller afrikaner på den egna redaktionen) och man säger sig vilja bekämpa rasismen hos svenskarna.

Det intressanta är dock att den mest återkommande och genomgående ståndpunkten i Israel Adam Shamirs samlade essäer Blommor i Galiléen är ett Israel där ursprungsbefolkningen (palestinierna) ska få leva sida vid sida med judarna. Israel Shamir kräver att palestinierna ska få demokratiska rättigheter i Israel, han önskar att de ska få höga poster i israeliska företag, han ifrågasätter varför Israels största tidningar inte anställer palestinska journalister och han vill bekämpa judarnas rasism mot gojer, ickejudar. Shamirs mål för Israel är alltså i stort sett samma mål som Expo har för Sverige, skillnaden är dock att medan Expo kritiserar att det inte finns tillräckligt många invandrare på poster i Sverige, dvs att det finns för många svenskar, så kritiserar Israel Shamir att det inte finns några palestinier alls i den israeliska makten. För Expo existerar det ingen rasism hos judar, man väljer istället att samarbeta med dem. För Israel Shamir står det dock klart att det finns rasism hos alla folk men att den judiska rasismen är den rasistiska företeelse som fått starkast makt i världen, dock utan att styra hela världen.

En man med sådana ståndpunkter blir hårt kritiserad i Israel men även i Europa och USA. Tillsammans med Norman Finkelstein, som bland annat skrivit Förintelseindustrin (Ordfront) och The Other 1492 (Beech tree), och numera avlidna Israel Shahak som bland annat skrivit Judisk historia, judisk religion (Foinix), har han troligen blivit den internationella judenhetens största hatobjekt. Av Judisk krönika kallades personer med deras form av kritik för ”självhatande judar”. Retoriken påminner om hur krigsfanatiker i USA kallar motståndare till Irakkriget för opatriotiska eller hur var och varannan som kritiserar Israel förvandlas till antisemiter (värt att nämnas är Israels ambassadör i Sverige som pekat ut såväl KG Hammar som sin egen landsman Dror Feiler som antisemiter). Shamir väjer dock inte för anklagelser som dessa men han är medveten om att många blir illa till mods av att bli anklagade:

”Tecknet på underkastelse finns kvar hos oss. Så snart folk diskuterar gärningar begångna i judars namn och samtalet börjar ta en oönskad vändning, ropar någon det magiska ordet ´antisemit´ och som genom ett trollslag böjer folk sig”.

”När helst en amerikan kallas för antisemit förväntas han knäfalla på marken och svära det judiska folket evig kärlek och trohet. (…) Om någon numera inte blir kallad anti-S, måste man ha hamnat fel, klämd mellan Sharon och Soros”.

Genom sin önskan om ett lyckligt land där alla, judar, muslimer och kristna, lever i harmoni så är han också motståndare till den tvåstatslösning som många palestinier och Palestinavänner arbetar för. Shamir menar att den mur som nu byggs av Israel är just ett steg mot denna tvåstatslösning och den har inte gynnat palestinierna, men inte heller någon annan. Israel Shamir påpekar att palestinierna hindras från att utöva sina jobb eller sköta om sin mark om den ligger på andra sidan muren men att de även hindras från att besöka religiösa platser i landet. Judar hamnar också i samma dilemma då även de hamnar på fel sida om vissa religiösa platser.

Men Blommor i Galiléen stannar inte bara vid att puffa för ett mångkulturellt och mångrasligt Israel. Israel Shamir menar också att judarna har en lång mörk tradition av brott som måste fram i ljuset. Det mesta kretsar kring staten Israel där Shamir menar att judarna gjort sig skyldiga till många brott mot såväl muslimer som kristna. Bland annat är han kritisk till hur den palestinska ursprungsbefolkningen behandlas:

”Judiska soldater skriver siffror på deras pannor och underarmar och skickar deras män till koncentrationsläger, samtidigt som judiska förintelsemonument växer upp som svampar ur jorden”.

Men Israel Shamir påpekar att detta inte är något nytt. Som exempel tar han upp hur babyloniska och palestinska judar allierade sig med perserna i deras erövring av Palestina år 614 och ödelade kyrkor och kloster, brände böcker och mördade munkar och präster utöver det lidande man orsakade civilbefolkningen. Israel Shamir berättar om hur perserna auktionerade ut tusentals kristna krigsfångar till högstbjudande och att de högstbjudande i flera fall var judar som dödade sina nyköpta människor på fläcken.

Andra israeliska illdåd som Israel Shamir tar upp är sprängningen av fartyget SS Patria, som förde med sig judiska flyktingar, som sänktes 1940 då man ville vinna förståelse för judarnas sak. 1954 då judar i Kairo lade ut bomber på de amerikanska och brittiska konsulaten för att ge intryck av att det var fråga om ”islamsk terrorism” är ett annat exempel på judisk terrorism som tas upp i boken, liksom mängder av moderna fall där judar attackerat palestinier för att utöka sitt territorium.

Israel Shamir menar dessutom att den förödande attacken mot diskoteket Dolphi skulle vara ett judiskt verk. Media över hela världen basunerade snabbt ut att det var ett palestinskt självmordsuppdrag men då ingen grupp hittills tagit på sig attentatet, det skedde under en judisk högtid och attacken var betydligt mer avancerad än vid de ”vanliga” attackerna så bör misstanke uppstå, menar han.

Israel Shamir beskriver också Israel ur ett internationellt perspektiv. Han tar upp hur länder som Storbritannien, USA och Sovjetunionen valt att ge sitt stöd åt Israel med förhoppning att vinna stöd hos judarna för sina syften. Han menar att England lyckades då de genom sitt stöd till Israel fick med sig USA i första världskriget men att lyckan vände så grupper som Sternligan senare utsåg britter till sina mål. Någon som inte lyckades var Josef Stalin som trots ekonomiskt stöd till Israel misslyckades med sin plan att vinna stöd hos den amerikanska judenheten för att på sikt erövra USA. I ett kapitel antyder han också att USA idag är helt i Israels händer, även fast han i ett senare kapitel ändrar sig och hävdar att både Israel och USA är i händerna på enskilda förmögna judar. I kapitlet ”Den tredje duvan” tar han upp den judiska makten i USA:

”Det amerikansk-judiska etablissemanget är inte bättre. Det stödjer automatiskt israeliska och andra judiska förbrytare från Sharon till den judiska mediamagnaten Gusinskij. Ledaren för Anti-Defamation League, Abe Foxman, samlar komprometterande material, organiserar avlyssning av telefoner och inkräktar på många amerikaners privatliv. Elie Wiesel och besläktade kollegor driver kommers i tårdrypande självrättfärdighet”.

Israel Shamir menar vidare i samma kapitel att antisemitismen idag används som en metod att knyta samman judarna till en hårt sammansvetsad folkgrupp som avskyr den övriga mänskligheten. Som exempel tar han upp den israelisk-amerikanske journalisten Yossi Klein Halevi som beskrivit sina barndomsminnen då han lärde sig att betrakta alla utanför det judiska ghettot i New York som ondskefulla antisemiter. Halevi stödjer idag helhjärtat Israel och har tidigare varit engagerad i den våldsbenägna extremistorganisationen Jewish Defence League (JDL) som leddes av Meir Kahane. Samme Kahane hyllades av sverigedemokraten Tommy Funebo som nu tycks ha hittat hem till Expo.

I Kapitlet "Zogs skugga" tar han upp orsakerna till USA:s terror mot Irak och konstaterar att vare sig Irak eller Palestina skulle märkt någon större skillnad ifall demokraterna vunnit det senaste valet eller ifall de gör det nästa gång. Israel Shamir menar att både demokraterna och republikanerna är i sionisternas händer och det enda som kan rädda USA och världen är att ”bilda nya allianser och glömma gammal rivalitet och gammalt groll, inte minst mellan raserna” (från kapitlet Hyllning till Cynthia).

Han menar att en av de främsta orsakerna till att det amerikanska systemet så totalt hamnat i sionisternas händer är den judiska koncentrationen inom media. För att visa vad han menar så citerar han en judisk journalist på The Nation, Erik Alterman, som berättat om sin dubbla lojalitet mellan USA och Israel där han ”erkänner att jag ideligen hamnar på vad som är bäst för Israel”. Anledningen till detta hävdar Alterman är att lojaliteten ”inympades av mina föräldrar, deras föräldrar, mina lärare i hebreiska och mina rabbiner för att inte tala om israeliska reseledare och AIPAC:s (israeliska lobbyns) representanter vid universitetet”. Shamir menar att uttalandet borde vara representativt för den genomsnittlige amerikanske juden.

Kapitlet kommer dock främst att handla om Israel Shamirs tolkning av kristendomen som han numera bekänner sig till. Den kristendom som han beskriver är dock mycket olik den kristendom som förespråkas av exempelvis de identitetskristna. Det intressanta i kapitlet är dock inte hans tolkning av den kristna läran utan att han menar att den sakta men säkert förvanskats av judar. Enligt Shamir så har varje ny utgåva av Bibeln förändrats till en positivare tolkning av judarna och staten israel.

Dessutom menar han att judar arbetar för att alla icke-judar ska hänge sig åt gudlös materialism:

”Sålunda utvecklas de idéer av Hayek, Popper och Soros som överensstämmer med det judiska paradigmet och placeras i centrum för det modena tänkandet. Dess amerikanska motsvarighet är objektivismen, populärförfattaren Ayn Rands filosofi, och dess religiösa avläggare, den kaliforniska satanismen, som tecknas i Anton LeVeys (född Levy) ´Satanic Bible´. Dess nätsajter är fulla av lovprisningar av Israel och sionismen och även just av satanismen”.

Han tar även upp utpressningen mot de schweiziska bankerna som Norman Finkelstein beskriver relativt uttömmande i sin bok Förintelseindustrin. Han fortsätter dock med händelser som inträffat efter den boken skrevs och hävdar att enskilda judar som eventuellt skulle kunna ha rätt att hämta ut pengar fått gå tomhänta, då pengarna istället hamnat hos det judiska ledarskikt som roffat åt sig pengarna samt som matpaket till ryska judar i syfte att locka dem till Israel.

Israel Shamir berättar mycket om sina egna upplevelser i Palestina där han umgås med ursprungsbefolkningen som mänsklig sköld, även om han inte väljer att använda den beteckningen. Ständigt återkommer han till vad han beskriver som ett oerhört vackert landskap, en bild som jag måste säga att jag inte kan känna mig helt bekant med. Förvisso kan det tänkas att Shamir genom alla sina år i Palestina lyckats hitta vackra platser men jag kan inte säga att jag känner igen dem vare sig från TV eller från egna erfarenheter i landet. Visserligen har jag bara sett en liten del av landet. Från Kung Husseins bro till Jerusalem och utkanterna av Tel Aviv. Det jag såg var dock bara död öken. Sandbeklädda berg och sandbeklädda dalar. Bilvrak längs vägarna och några dystra palestinska byar. Däremot känner jag dock igen de ständiga passkontrollerna som han beskriver. Då jag och den-svenske.coms skribent Johan Svensson besökte landet drabbades vi ständigt av dessa.

Men allt det vackra och levande som beskrivs måste man tydligen bege sig till Betlehem eller andra palestinska områden för att få skåda, eller så måste man ha levt en längre tid i landet för att förstå dess skönhet. En trolig anledning till hans beundran kan dock vara att han vill ställa sig in hos sina palestinska vänner hos vilka man kan anta att han har sin största läsargrupp.

Det som Israel Adam Shamir kritiserar i sin bok är i samtliga fall sådant som den demokratiska tidskriften Expo skulle ha kritiserat ifall det var rasister och inte judar som var förövarna. Nu är det dock inte särskilt vanligt att rasister mördar hundratals människor i attacker för att vinna landområde. NSF har inte heller för vana att utöva utpressning mot banker för att kollektivt ta ut pengar för alla svenskar som haft orörda konton sedan före kriget. Inte heller begår partiet brott mot sina egna medlemmar för att bygga upp en bild av utsatthet från fiender. Därmed tvingas Expo hålla sig till fantasifoster där man gör välmenande människor som Israel Shamir till antisemiter. I Blommor till Galiléen framkommer att ADL är i behov av att presentera nyheter om ökande antisemitism för att få pengar från sina bidragsgivare. Detsamma torde gälla Expo, utan rasism – inga statliga anslag eller bidrag från förmögna judar. Lösningen blir att man uppfinner antisemiter i varje buske. Frågan är vad de tre sidorna med smädelser mot Shamir är värt? En antisemit som ges ut på ett tidigare godkänt förlag som dessutom har för vana att ge ut litteratur från Mellanöstern. Tusenlapparna borde ticka in. Få läser dock Expo men de som gör det lär ändå ha fått ett visst intresse av att läsa denna hemska författares egna ord. Alhambra lär ha fått några nya kunder efter Expos ”avslöjande”. Dessa nya kunder har då lärt sig att Expo ogillar författare som önskar få slut på Israels rasistiska politik. Alhambras nya kunder vet nu att Expo betraktar fredssträvan, mångkulturalism och krav på palestinska rättigheter som antisemitism, i vart fall om det rör staten Israel.

För att avslutningsvis själv ge ett omdöme om boken så vill jag först poängtera att jag ingalunda kan hålla med Israel Shamir i hans slutsatser. Jag tror inte på det mångkulturella samhälle som Shamir och Expo förespråkar. Jag kan inte heller låta bli att tycka att Shamir på vissa punkter blir lite väl konspiratorisk, troligen har hans intresse för romaner och filmer hjälpt honom att låta fantasin springa iväg för mycket ibland. Det hindrar dock inte att jag beundrar hans mod att trotsa den judiska eliten. Att läsa Israel Shamir är dessutom roande då han skriver oerhört målande och är en metaforernas mästare. Han har också lyckats samla mycket information om staten Israel och den internationella judenheten i en kraftfull bok. Trots hans utopiska drömmar om en enad mångkulturell gegga där alla lever sida vid sida oavsett etnisk och religiös bakgrund så rekommenderar jag starkt boken för alla som vill läsa mer om den judiska chauvinismen. Boken själv kan ge en god introduktion men tillsammans med Den judiska rasismen av David Duke och Judisk historia, judisk religion av Israel Shahak (båda böckerna finns i NSF-Butiken) får man god kunskap om den judiska makt som många hävdar inte finns.

Relaterat