FOR FULL EQUALITY OF NATIVE AND ADOPTIVE PALESTINIANS

FOR One Man, One Vote

I Nederländerna har det skrämmande namnet Israel Shamir nästan orsakat regeringskris då den judiska lobbyn har anklagat den holländske premiärministern för att vara vänligt inställd till den israeliske dissidenten och författaren. Här är artikeln från De Telegraaf, den holländska tidningen i fråga, som står för påhoppet: http://www.cidi.nl/news/2005/121105a.html

Här är mitt svar till tidningen:

Holländsk bjudning

Av Israel Shamir

Den 12 november 2005 publicerade den ledande holländska tidningen De Telegraaf artikeln ” Op kruistocht met de duivel” av Joost De Haas, en judisk skribent, som angriper mig, i gott sällskap med den holländske premiärministern Dries van Agt och den underbara holländska damen och Palestinavännen Gretta Duisenberg. De två sistnämnda fördömdes för att ha varit i kontakt med mig, medan jag förklarades skyldig till att ha varit på samma kongress som den amerikanske högerorienterade antikrigsaktivisten David Duke. Tyvärr bryter denna talmudiska konstruktion av sekundär samman orenhet vid ett första faktakontroll. Jag har inte haft äran och nöjet att träffa Mr van Agt eller Fru Duisenberg. Beträffande kongressen i Ukraina som jag deltog i så var den inte organiserad av någon ’extremhöger’ utan av det största privata universitetet i Ukraina, vilket är väl ansett av UNESCO och holländska universitet. I själva verket satt jag med i presidiet på kongressen, men inte bredvid David Duke som Haas hävdar, utan bredvid den palestinske ambassadören i Ukraina, excellensen Walid Zakut. Här är ett officiellt foto från händelsen:

Herr Duke var bara en av många deltagare på kongressen, däribland många skribenter, diplomater och parlamentsledamöter. I vilket fall är hans åsikter ganska lika den holländske politikern Pym Fortuyns. Men de Haas har inga problem med att träffa Pim Fotuyn och skriva om honom. Inte heller var han utfryst av andra holländska politier och media. Det är inget problem för en holländsk politiker att träffa Israels premiärminister Ariel Sharon, trots att han personlig är skyldig – inte för några otrevliga högeråsikter, utan för öppna krigsförbrytelser, från massmord i Qibie till Sabra och Shatila, från belägringen av Beirut till massakern i Jenin. Således är Herr Duke vald till hatobjekt av någon annan anledning – för hans envisa protesterande mot det USA-ledda kriget i Mellanöstern. Likaså har de Haas och hans likasinnade aldrig haft något emot Pym Fortuyn, för han var en tvångsmässig islamofob, och det passade in i deras planer på att uppmana till missämja mellan kristna och muslimer i Europa och annorstädes.

Resten av de Haas’ artikel är lika hafsig och oärlig. Han nämner att jag har skrivit om Sion Vises protokoll. Än sen då? Det gjorde även Umberto Eco. Författare är och kommer att förbli intresserade av denna politiska pamflett. I ett utfall av antikommunistisk vrede påstår de Haas att protokollen publicerades och användes i det kommunistiska Sovjetunionen. I själva verket var det tvärtom. De sovjetiska myndigheterna bestraffade innehav av denna bok med hårda fängelsestraff, och till och med med dödsstraff. Den var, i motsats till vad de Haas påstår, förbjuden i Tsar-Ryssland också. Så han vet inte vad han talar om.

Hans klagan över att mina skriverier finns på några höger- (och vänster-)orienterade webbsidor kan inte tas på allvar av någon som någonsin använt Internet. På Internet finns allt länkat, och bara ett pinnhål skiljer de Hass’ skriverier från mina och någon annan sida på den ena eller andra sajten. Men det har jag förövrigt ingenting emot: liksom en blomma inte frågor om meriter från det bi som kommer för att samla dess nektar, litar jag på webbsidor av olika slag, vänster, höger, gröna och flerfärgade, att frambringa mitt budskap till så många som möjligt, och det budskapet är: ’det kommer inte att bli någon fred förrän judar betraktas som jämställda icke-judar, i Palestina och annorstädes’. I dag är inte judar likvärdiga: de tillåts ha kärnvapen, medan deras grannar är förbjudna att ha det, de tillåts resa överallt i hela Palestina, medan icke-judar måste åka på speciella vägar. Judar är inte heller likvärdiga i Nederländerna: Pym Fortuyn förklarades (efter sin tidiga död) som ”ingen dålig kille” eftersom han var bra för judarna. Det spelar ingen roll vad han sa om muslimerna. Judar är inte jämställda i grannlandet Danmark, vars Drottning Margareta nyligen sa: ”Vi måste visa vårt motstånd mot islam och vi måste ibland ta risken att betecknas på ett föga smickrande sätt.” Men vad med motstånd mot judendomen? Man skulle bli korsfäst bara för själva tanken.

De Haas fördömer mig för mina invändningar mot judendomen. Det var tur att Spinoza, som hyste liknande åsikter, inte överlevt till i dag. Men Spinoza var en av de första judarna att göra uppror mot judendom av en god anledning – tills friheten kom till i Nederländerna, till och med på 1300-talet, brändes judiska kättare på bål på order av autonoma judiska rabbinska myndigheter. Sådan förföljelse pågår än: i den judiska staten är spridning av kristendom belagt med upp till fem års fängelse, medan de Haas, och hans likasinnade, utanför Israel, gör allt för att göra livet outhärdligt för judiska kättare.

De Haas protesterar mot min uppmaning till mina israeliska medmänniskor att bejaka Kristus. Han varken nämner eller protesterar mot den israeliska regeringens officiella plan på att omvända 300 000 kristna israeler till den judiska tron under de kommande fem åren, trots att denna plan har offentliggjorts av Ministeriet för immigranters absorbering och har tilldelats statliga medel. Varför är det tillåtet att spendera skattepengar på att avlägsna folk från kyrkan samtidigt som det är förbjudet att övertyga andra om att gå in i kyrkan? Tyvärr hatar de Haas och hans likasinnade kyrkan och Kristus lika mycket som de hatar muslimer. Det är inte förgäves som hans vän och bundsförvant Abe Foxman från det beryktade ADL nyligen publicerade en hysterisk artikel om ”omåttligt kristet inflytande” i USA.

De Haas påstår att jag ser judarna som ’Kristusmördare’. Tvärtom skrev jag i Blommor i Galiléen att det inte finns någon mer grund till att anklaga dagens judar för det brottet än det finns att anklaga fransmännen för mordet på Jeanne d’Arc. Men vi kan ogilla dem av de Haas’ slag (ilk) som är stolta över att ha mördat Kristus och ser det som en plikt väl utförd.

De Haas påstår att jag har kallat judarna för ”baciller”. Låt honom citera varje vers och kapitel i mina skrifter – han kommer inte att hitta det. Däremot kommer han utan problem finna att vår tidigare premiärminister, som han har träffat och öppet beundrade, kallade de icke-judiska infödda palestinierna för ett ”virus” i en officiell intervju i dagstidningen Ha’aretz, men Telegraaf uppmanade inte den holländske premiärministern att ställa in sin visit.

Han noterar att min bok Blommor i Galiléen (i Frankrike kallad The Other Face of Israel) blev förbjuden av en fransk domstol. Det är sant. Jag ser domstolens beslut som en komplimang eftersom jag nu hamnar på samma stora lista över författare vilkas böcker har bränts och bannlysts i Frankrike, från Voltaire till Baudelaire, från Nabokov till Joyce, från Wilhelm Reich till Vladimir Lenin, och jag hoppas kunna komma tillbaka till de franska läsarna ut ur detta bål liksom deras böcker gjorde. I vilket fall finner jag domstolsbeslutet som en stor skam för Frankrike då min bok förordar fred och jämlikhet i stället för hat och krig. Det är inte utan anledning som min bok Blommor i Galiléen (köp den via http://www.booksurge.com/product.php3?bookID=GPUB02699-00003) har undertiteln ”Argumentet för ett Israel och Palestina enat i kärlek för deras land”. Men denna dröm om fred kan inte uppfyllas förrän det råder full jämlikhet, när en muslim och en kristen behandlas på samma sätt som en jude.

Ja, jag känner mig förråd av den franska domstolen. När Spinoza fördömdes av de rabbinska myndigheterna visste han att det kristna Nederländerna inte skulle utelämna honom till deras ömma klor. Den franska domstolen återvände till Pedro den Grymmes dagar, som skulle ha överlämnat en judisk kättare till synagogan för snabb rättskipning. De franska domarna förkastade med lätthet kraven på att förbjuda Salman Rushdie och Oriana Fallaci i tankefrihetens namn. Men varför stannar denna frihet vid den judiska dörren? När jag var i Frankrike i förra veckan träffade jag många före detta judar som kommit till Kristus och som uttryckte stor oro. Är kristendomen död? Är kyrkan död? Finns det ingen motbalans mot det judiska inflytandet? Det är symtomatiskt att angreppet på mig, publicerat samma dag som rättegången mot min förläggare i den franska vänstertidningen Politis, är skrivet av en fransman, Jean-Yves Camus, som nyligen konverterat till judendomen. Han ägnade mycket utrymme åt mitt dop, men glömde nämna sin egen apostasi.

De Haas gör en stor sak av att det sägs att jag inte bor i det Heliga landet utan i Sverige, och att mitt namn är något annat. Detta nonsens publicerades först på det ADL-finansierade Expos hemsida, vilkas kopplingar till den israeliska underrättelsetjänsten har avslöjats. Därefter återpublicerades det i systerorganisationen Searchlights tidskrift, som stolt beskriver sig själv som en ’Judisk antifascistisk tidskrift’. Av någon anledning nådde aldrig detta nonsens till Israel. Där publicerade den högerorienterade och extremt nationalistiska dagstidningen Maariv nyligen en fem sidor lång exposé om den blygsamme mig, vilket innefattade intervjuer med min gamla mor, en prominent medlem av ett israeliskt nationalistisk parti, och alla som någonsin träffat mig. Men inte ens denna fientliga artikel sjönk så lågt som att skriva sånt uppenbart nonsens. I mitt hem i Israel får jag besök dagligen, inklusive folk från Nederländerna; där känner jag mig trygg, och om jag ställs inför rätta för mitt förräderi för den judiska saken vill jag hellre prövas i Israel än i det en gång kristna Europa.

Med anledning av de namn jag påstås använda mig av, ska jag citera Talmud, som jag kan bättre än de Haas: ”R. Josef b. Juda var känd som Josef av Huzal och som Issi b. Gur Aryeh och som Issi b. Gamaliel och som Issi b. Mehalalel. Vad var hans riktiga namn? Issi b. Akabia” (Pesachim 113b). Likaså må jag vara känd som Samir i Jordanien, eller Jermas i Sverige, eller Mirosame i Japan, eller Smirnov i Ryssland, eller till och med som Jersma i Nederländerna, medan mitt riktiga namn är Israel Adam Shamir; det är ganska oväsentligt, lika oväsentligt som Leon Trotskys ’riktiga namn’ (Bernstein), eller Ariel Sharons (Schneidman), eller Andre Maurois (Wilhelm Herzog), eller Salman Rushdie när han gömde sig i Bienfait, Saskatchewan, under täcknamn. Vanligtvis anses en sådan diskussion inte vara comme il fait, framför allt när man talar om Israel, där till och med den förre premiärministern Benjamin Netanyahu innehar ett amerikanskt pass under ett annat namn. Men detta spel är uppenbarligen ohederligt, och vad som är förbjudet för ena sidan är tillåtet för motspelaren.