In the Flamman, the Swedish Communist weekly,
there was a lively debate: Andreas Malm, an active supporter of
Palestine, and once a good guy, joined the Jewish Liberal front
and attacked his yesteryear allies for their “antisemitism”.
-
Shamir’s second response in English and
-
in Swedish
-
Lasse’s response in Swedish
-
Malm’s second letter in Swedish
-
Shamir’s first response in English and
-
in Swedish
-
Malm’s first attack
1. Malm Again Response by Israel Shamir to
Andreas Malm’s article “Kväljande antisemitism”
”Jag är för en levande, livlig, vital marxism”
– writes Andreas Malm in his overlong
apology of Jews and attack on me and on Swedish “postmaoisten”.
For a Marxist, Malm may have read that Marx called to rid the
world of Jewry. Likewise, Jewry wants to rid the world of
Marxism, of its spirit of solidarity. Malm sees
“konspirationsteorier” in every reference to Jews. There is no
need for conspiracy: the view of organised Jewry is well
presented. Just last week, Yehuda Bauer, the director of Yad
Vashem, a leading ideologist of Jewry, delivered a talk to 50
ambassadors gathered by order of Israeli Foreign Office; in this
talk he declared war on solidarist ideologies of “Communism,
Islam and National Socialism” in the name of Jews. Whom should
we believe, who speaks in the name of Jews: Bauer, Sharon,
Olmert, representatives of major Jewish organisations all over
the world – or Andreas Malm?
Malm’s reference to “antisemitism” is
completely out of place in Flamman: a philo-Semite today
is an anti-Communist. Like Marx and Trotsky before me, I do not
think that a child of Jewish parents has to be a Jew; this is a
question of choice. Jewish ideologists describe a marriage of a
Jew with a Swedish woman, or his conversion to Christianity, as
“a fate worse than holocaust”. From their point of view, I was
holocausted twice, and enjoyed every moment of it, and warmly
recommend it to other descendents of Jews.
Yes, there was time when Jewry was on the
left side; but this time is over. Consider my first boss, Sever
Plotzker; he was the editor-in chief of the major Left (Mapam)
newspaper Al Hamishmar, now he preaches war on Iran and
besmirches in Yediot Aharonot (http://www.ynetnews.com/articles/0,7340,L-3342999,00.html
) the very memory of those Jews who fought for communism and
calls them “greatest murderers of modern times”.
This understanding of Jewish policies’
turnaround seeps into the Left, and a luminary of the American
Marxist Left, Prof James Petras applied my analysis in his new
book Power of Israel in the United States. I’ll quote my
Norwegian friend and translator, Hans Olav Brendberg, who wrote
to me:
“The discourse on Jewish policies is slowly,
but steadily mainstreaming. Some weeks ago a professor from the
Norwegian Business Academy, Haavard Koppang, wrote a Chronicle
in the leading Norwegian conservative newspaper, "Aftenposten",
describing the power of the Lobby. It was a piece based mainly
on Mearsheimer/Walt, but still a fresh breath of air in
provincial Norway. The usual hysterical response from the
Wiesenthal Centre in Paris came but the effect was not obvious.
The time when the Anti-Semitic smear was completely effective is
past, and slowly the public is waking up to the reality of the
Jewish influence.
The left of Malm’s persuasion will not wake
up to the realities, they are caught by nostalgia and dogmatism.
Their strategy is frontal attack on the Israeli Maginot-line,
and heroic loss for the poor Palestinians. They will not try to
go around the strongest Israeli defences and attack the
political fundament of the Jewish state in Western mentality,
ideology and political correctness. For them the easiest way is
the best, whatever the results. They expect the Palestinians to
fight to the last man for their dogmas.
But as a Norwegian I know that the forces of dark only
temporarily hold the field. It’s Christmas, and to any Christian
here in Polar Norway Christmas is the re-birth of light. And
even in the darkest nights in the darkest time of the year, the
Polar Light witnesses that even if the Sun is below the horizon,
the winds of charged particles still reach the darkest regions
to bear message of the approaching season of light.”
Now we have two Malms, one was the author of
a good book about Palestine who valiantly fought for the
Palestinian rights; another one is essentially a Dagens Nyheter
writer whose first worry is to ingratiate himself with the
oppressor. We shall cherish the memory of the first, and try to
forget about the second.
2. Malm igen
Israel Shamirs svar
på Andreas Malms artikel "Kväljande antisemitism"
”Jag är för en
levande, livlig, vital marxism” skriver Andreas Malm i sitt
långrandiga försvarstal för judar och angrepp på mig och på
svenska "postmaoister". Som marxist har Malm kanske läst att
Marx uppmanade oss att göra oss av med judenheten. På
motsvarande sätt vill judenheten att vi ska göra oss av med
marxismen, av med dess solidaritetskänsla. Malm ser
"konspirationsteorier" i varje hänvisning till judar. Det finns
inget behov an någon konspiration: den organiserade judenhetens
synpunkt läggs fram tydligt. För bara en vecka sedan höll Yehuda
Bauer, chef för staten Israels officiella förintelsemonument Yad
Vashem och en av judenhetens ledande ideologer, ett tal inför 50
ambassadörer som samlats på det israeliska utrikesministeriets
order, och i detta tal förklarade han i judarnas namn krig mot
de solidariska ideologierna "kommunism, islam och
nationalsocialism". Vem av de som talar i judarnas namn ska vi
tro på: Bauer, Sharon, Olmert och företrädarna för ledande
judiska organisationer världen över - eller Andreas Malm?
Malms hänvinsning
till "antisemitism" är fullständigt olämplig i Flamman: den som
är filosemit idag, är antikommunist. Liksom tidigare Marx och
Troskij, tror jag inte att ett barn med judiska föräldrar måste
vara jude. Detta är en fråga om ett val. Judiska ideologer
beskriver en judes äktenskap med en svensk kvinna, eller hans
övergång till kristendomen, som "ett öde värre än förintelsen".
Själv blev jag, från deras synpunkt, förintad två gånger. Jag
uppskattade varje ögonblick av den erfarenheten, och kan varmt
rekommendera den till andra judiska ättlingar.
Visst fanns det en
tid när judenheten stod till vänster, men den tiden är förbi. Ta
till exempel min förste chef, Sever Plotzker. Han var
chefredaktör för Al Hamishmar, den ledande dagstidningen till
vänster (Mapam-partiet), och predikar nu krig mot Iran och
smutskastar i Yediot Aharonot -
http://www.ynetnews.com/articles/0,7340,L-3342999,00.html -
själva minnet av de judar som slogs för kommunismen och kallar
dem "den moderna tidens värsta mördare".
Vänstern börjar nu ta
till sig att judarnas uppfattning har förändrats på detta sätt,
och en av de främsta inom den amerikanska marxistiska vänstern,
professor James Petras, utnyttjade denna min analys i sin nya
bok Power of Israel in the United States. Jag citerar min norske
vän och översättare Hans Olav Brendberg, som skrev till mig:
"Diskussionen om judarnas uppfattning håller
långtsamt men stadigt på att slå igenom. För några veckor sedan
skrev en professor från handelshögskolan, Haavard Koppang, en
krönika i den ledande norska konservativa dagstidningen
Aftenposten, där han redogjorde för Lobbyns makt. Texten byggde
merendels på Mearsheimer/Walt, men var ändå en frisk fläkt i det
provinsiella Norge. Den sedvanliga hysteriska reaktionen från
Simon Wiesenthalcentret i Paris kom, men dess effekt var inte
påtaglig. Tiden är förbi när smutskastningen med ordet
"antisemitism" var fullständigt effektiv, och allmänheten börjar
långsamt inse judarnas verkliga inflytande.
Vänstern av Malms sort kommer inte att inse hur
det verkligen är. Den sitter fast i nostalgi och dogmatism. Dess
strategi innebär ett frontalangrepp på Israels Maginot-linje och
heroiska förluster för de stackars palestinierna. Den kommer
inte att försöka ta sig runt Israels starkaste försvar och
angripa den politiska grunden för den judiska staten, som ligger
i västerländsk mentalitet, ideologi och politisk korrekthet. För
denna vänster är den enklaste vägen den bästa, oavsett resultat.
Den förväntar sig att palestinierna ska slåss till siste man för
dess dogmer.
Men som norrman vet jag att det bara är
tillfälligt som mörkrets krafter behärskar scenen. Nu är det
jul, och för alla kristna här i polarlandet Norge betyder julen
ljusets återfödelse. Och även under de mörkaste nätterna vid den
mörkaste tiden på året vittnar norrskenet om att solvindens
laddade partiklar fortfarande - trots att solen är under
horisonten - når de mörkaste platser med sitt budskap om den
kommande ljusa årstiden.”
Vi ser nu två Andreas
Malm. Den ene skrev en bra bok om Palestina och slogs modigt för
palestiniernas rättigheter. Den andre är i huvudsak en skribent
på Dagens Nyheter vars främsta hänsyn är att ställa sig in hos
förtryckaren. Vi ska hödtidlighålla minnet av den förre, medan
vi försöker glömma den senare.
Israel Shamir
Övers: Anders Püschel
3. From Lasse Wilhelmson
Andreas Malm blir alltmer patetisk i sin kamp mot allt och alla
som inte delar hans åsikter. Nu är det inte bara FIB/k och
Alhambra förlag det handlar om, utan också Flamman och Ordfront
Magasin och ett utökat antal namngivna personer i hans omgivning
– säkert är de innerst inne alla ”antisemiter”. Snart är det
bara israellobbyn som han inte försökt dra in i sin
provokatoriska gyttjebrottning. Och lika bra är väl det, då det
knappast skulle försvaga dess position. Jag begränsar mig därför
till hans angrepp på min person i DN den 9/11 och i Flamman den
14 och 21/12. Andra får svara för sig.
Hela denna historia började – inte förvånande – med att Lisa
Abramowicz från Svensk Israelinformation sommaren 2004 skickade
ett brev till Palestinagruppernas expedition i Sverige, där hon
varnade för Israel Shamir. Något som tidningen Arbetaren, på
Malms utrikesavdelning, inte var sen att haka på. Israel Shamir
är nämligen farlig för sionisterna då han argumenterar för en
demokratisk stat i Israel/Palestina, där alla medborgare har
samma rättigheter, oavsett religiös eller etnisk tillhörighet.
Mitt ”brott” då var att jag anser att Israel Shamir är en
läsvärd författare, liksom många andra, utan att därför sätta
likhetstecken mellan Shamirs och mina egna åsikter. Hittills har
jag dock aldrig lyckats med konststycket att bli helt överens
med någon författare, allra minst mig själv, då jag fortlöpande
utvecklar och fördjupar mina ståndpunkter.
Nu anklagas jag för ett nytt ”brott”. Jag är förevigad på ett
foto (!) tillsammans med Shamir. Men det är inte riktigt lika
allvarligt, enligt Malm, som att vara son till Shamir. Ironiskt
nog, då blodsbandet verkar vara viktigt för Malm liksom för
judendomen, kritiserar han mig inte för att tidigare ha verkat
politiskt i en exklusivt judisk organisation för ”fred” i
Israel/Palestina och som följdriktigt värnar om ”den judiska
staten”. Det är en rasistiskt orienterad politisk verksamhet som
jag är allt annat än stolt över och som jag nu tagit avstånd
från.
Min egen uppfattning i Israel/Palestinafrågan framgår i min
artikel på SVD Brännpunkt sommaren 2003 ”Demokrati eller
folkmord” och på DN Kultur sommaren 2004 ”Isolera
apartheidstaten Israel” tillsammans med Per Wästberg och Lennart
Grosin. En artikel som vi sedan följde upp med ett upprop i DN
som undertecknades av över 200 personer, främst kulturarbetare
och forskare, utanför den sedvanliga vänstern. Många artiklar
jag skrivit är spridda på webbsidor runt om i världen, bland
annat den ansedda webbtidningen The Palestine Chronicle. Några
finns också på FIB/k:s webbsida under avdelningen
studier/antiimperialism; Israel och sionismen, samt Med
”antisemitismen” som politiskt vapen.
I senaste Ordfront Magasin nr 12/06 bemöter jag den av Israel
betalde lobbyisten Eli Göndörs långa exposé om sionismen, med
inlägget ”Sionismen är judisk nationalsocialism”. Den judiska
nationalsocialismen bygger på föreställningen om ”Blut und
Boden” och att ”judar” är överlägsna ”icke-judar”. Den har sina
rötter i 1800-talets mitt och var en föregångare till den tyska
nationalsocialismen där ”arier” är herrefolket. I dag är Israel
en fascistisk stat med ett apartheidsystem för sortering och
värdering av sina medborgare, där endast judar är fullvärdiga.
Hur vore det om Malm valde att demaskera denna rasistiska
statskonstruktion, i stället för att kasta skit på dem som
kritiserar densamma vars fortsatta existens underblåser eller
orsakar krigen i Västasien?
Mig veterligen har jag aldrig gett uttryck för någon rasistiskt
uppfattning eller kritiserat judar enbart för att de
identifierar sig som judar. Jag hatar rasismen, inte minst i
Israel. Däremot har jag kritiserat den dubbelmoral som de flesta
judiska församlingar, judiska organisationer och enskilda judar
utanför Israel uppvisar genom att stödja ”den judiska staten”
och samtidigt verka för demokratiska fri- och rättigheter i de
länder de själva bor. Jag har varnat för att detta kommer att
slå tillbaka mot dem själva, i takt med att Israels
folkmordspolitik gentemot palestinierna fullbordas och de till
synes ändlösa angreppskrigen mot omvärlden fortsätter. Denna
kritik är både legitim och nödvändig, ty utan detta ekonomiska
och politiska stöd skulle denna statsbildning inte kunna
fortleva. Och vad händer om USA:s stöd falnar?
Jag hävdar vidare att en så kallade tvåstatslösning med
bibehållen ”judisk stat” innebär att de fördrivna palestinierna
inte får komma tillbaka hem enligt gällande FN-beslut. Detta är
en pervertering av folkrätten, då det skulle legalisera etnisk
rensning och markstöld. En lösning som för övrigt saknar stöd i
den delningsplan som FN föreslog 1947 och i senare FN-beslut.
Detta är ett av skälen till att jag förespråkar en ny politisk
plattform för palestinarörelsen:
Stöd de fördrivna palestiniernas oförytterliga rätt att
återvända hem och bojkotta apartheidstaten Israel.
Ett annat skäl är att palestinarörelsens nuvarande låsning vid
en så kallad tvåstatslösning påskyndar en ”Algerisk” lösning på
konflikten, där kolonisatörerna till slut kommer att tvingas
lämna landet, efter det att folkmordspolitiken mot palestinierna
drivits ännu längre mot sin fullbordan. Med en ”Sydafrikansk”
lösning kan detta undvikas.
I takt med att Israels politik nu börjar nå vägs ände, är det
fullt naturligt att dess förespråkare blir allt mer desperata.
Att några ”radikaler” i detta läge blir nyttiga idioter, är mer
ett uttryck för deras rädsla att få den ”antisemitiska” smeten
kletad på ryggen och omsorg om den egna tuppkammen, än ett
klartänkt politiskt ställningstagande.
Lasse Wilhelmson
--------------------------------------------
4.
http://www.flamman.se/opinion.php?id=3981
(2006-12-21)
Kväljande
antisemitism
Inspirerade av zapatistupproret kallade år 1997 ett antal
solidaritets- och vänstergrupper till ”Det första nordiska mötet
mot nyliberalismen och för mänskligheten” i Malmö. Det inledande
föredraget hölls, inför något hundratal entusiastiska
vänsteraktivister, av en för mig okänd kvinna, Marianne Påsse,
under rubriken ”Räntefri ekonomi”. Påsse inledde med att tala om
klyftorna mellan rika och fattiga i världen. Sedan gick hon
tillbaka till medeltiden för att identifiera problemens rot. Hon
förklarade hur en liten grupp människor, en orden av
sammansvurna, vid denna tid underkastade de europeiska länderna
ett system med räntor, som de nyttjade till att berika sig på
alla andras bekostnad. Till en början kallade hon dem
”illuminaterna”, men efter att ha talat om hur deras religion
påbjöd dem att ställa sig över alla andra sorters människor och
suga ut dem räckte jag, allt mer misstänksam, upp handen och
frågade om det var judarna hon menade.
Hon sade ja.
Som den naturligaste sak i världen tog jag för givet att de
aktivister som satt samlade i salen – många av dem med stor
erfarenhet av gatustrider och annan kamp mot 1990-talets
nynazism – skulle reagera och med en mun förkasta denna
vämjeliga antisemitism, köra ut den från ”mötet mot
nyliberalismen och för mänskligheten” och sedan gå vidare. Men
icke. En annan kamrat (Andrés Brink, nu doktorand i historia)
invände mot kvinnan, med det korrekta – och avgörande –
argumentet att den bild hon gav av den ekonomiska historien
motsade allt han fått lära sig av historisk materialism. I
övrigt tystnad. När jag, allt mer upprörd – inte bara över den
fortsatta antisemitism, de utläggningar om judarnas makt, de
hänvisningar till Zion Vises Protokoll som Påsse fortsatte att
spy ur sig från podiet, utan lika mycket över den oerhörda
aningslösheten i publiken – krävde att hon inte skulle få hålla
fler föredrag som planerat röstades jag ner.
I många år var detta en för mig ovanlig, ja fullständigt unik
upplevelse från aktivism inom den svenska vänstern.
Inte längre.
En imponerande formation av frontskribenter gick i förra veckans
Flamman till samlat motangrepp mot mig för den kritik jag riktat
mot det jag ser som antisemitism inom FiB-Kulturfront, Alhambra
och den politiska miljö de ingår i. Genomgående i de fyra
utfallen är en häpnadsväckande blindhet för de allra enklaste
logiska distinktioner. Låt mig behandla några av dem:
1.) ”Sionism är förkastligt” / ”sionism är nazism”. Det råder
ingen identitet mellan dessa påståenden. Det finns inget logiskt
samband mellan det förra och det senare, ingen nödvändig
koppling över huvud taget: man kan – självklart – hålla det
förra för sant och det senare för falskt. Hesham Bahari,
Alhambras och Israel Shamirs förläggare, har uppenbarligen inte
förstått det. I hans ögon ägnar jag mig åt att hylla ”sionismens
stora civilisatoriska projekt” därför att jag kritisera
föreställningen om att sionism är identiskt med nazism. Jag
tackar honom för hans lektion om sionismens förbrytelser i
Mellanöstern. Jag hade ingen aning om allt detta, jag har ju
skrivit ytterst få böcker och artiklar med kritiken av det
sionistiska projektet som genomgående tema.
Frågan om förhållandet mellan sionism och nazism är alltför
komplicerat, skälen till att det är ett katastrofalt felslut att
likställa dem alltför många för att uttömmas här. Jag ska hålla
mig kort. Nazismen var – och är – en lära bland annat om att ett
folk (arierna) bör uppnå världsherravälde och ett annat
(judarna) bör utplånas i sin helhet. Sionismen är ingenting av
detta. Dess rasism är den rena summan av ekvationen
strävan-efter-en-judisk-stat-i-Palestina +
palestiniernas-närvaro-i-Palestina; det är en geografiskt
begränsad rasism, utan anspråk på världsherravälde, utan målet
att systematiskt förinta alla palestinier eller araber oavsett
var i världen de befinner sig. Nazismen var och är en allmän
raslära, sionismen är en lära om vilka människor som har rätt
till Palestina. Förutom sådana basala skillnader är de två
företeelserna åtskilda vad gäller, exempelvis, historisk kontext
och villkoren för motstånd. Som marxist bör man vinnlägga sig om
yttersta skärpa, precision och konkretion i sin analys av
fienden: likhetstecken mellan nazism och sionism är motsatsen.
FiB-Kulturfront nöjer sig dock inte med att utropa ”Sionism =
nazism. Sant!” Över denna rubrik väljer man att publicera ett
likhetstecken mellan davidsstjärnan och hakkorset. Det är något
värre. Davidsstjärnan ingår i Israels flagga – mellan två blåa
linjer – men Israels flagga är inte den enda symbol där
davidsstjärnan hör hemma: den är själva judenhetens symbol,
judarnas som grupp, judendomens som religion, och förekommer
därmed i ett oräkneligt antal andra sammanhang. Att sätta ut
just detta likhetstecken är likvärdigt med att påstå att judar
är nazister. Förutom att distinktionen mellan judenhet och
sionism är livsviktig för varje antisionism – sionismen gör allt
för att upphäva den – är det en direkt kränkning av judar att
vifta med sådana plakat, i demonstrationer såväl som
papperstidningar.
2.) Felaktig uppfattning / lagvidrig, brottslig uppfattning. Det
ena är inte nödvändigtvis detsamma som det andra. Eva Myrdal
uppmanar mig att anmäla FiB-Kulturfront för brott mot lagen: jag
anser att ”FiB bryter mot svensk grundlag”, ja, ”yttrande- och
tryckfrihet enligt lagen är hans [mitt] stora problem”. Sicko!
Man skulle alltså inte kunna ha fel utan att samtidigt bryta mot
lagen? Om jag kritiserar en åsikt betyder det att jag måste anse
att den bryter mot lagen, jag ska polisanmäla varje aktör som
har åsikter jag förkastar, jag är rentav emot existensen av en
lag om yttrande- och tryckfrihet! Myrdal argumenterar för att de
enda åsikter som är värda klander är de lagvidriga – en,
återigen, självupphävande argumentation: all diskussion ska
inställas med hänvisning till yttrandefriheten.
Så har FiB-Kulturfront återigen visat hur imbecill dess legalism
är.
3.) Motstånd mot en ockupationsmakts soldater / dödande av
civila ur det ockuperade folket. ”Vi betraktar motståndet i
Irak, och i varje ockuperat land, som legitimt och rättfärdigt.
Men vi gör en absolut åtskillnad mellan militära operationer som
riktar sig mot ockupationsstyrkorna och sådana operationer – vi
kallar dem ’kriminella’ – som slår mot oskyldiga irakier och
spiller blod under illegitima paroller.” Så sade Sayyed Hassan
Nasrallah, Hizbollahs generalsekreterare, i ett teveframträdande
i oktober. Han har aldrig svävat på målet om den distinktion –
från början helig för Hizbollah – som den svenska
solidaritetsrörelsen haft så svårt för att göra. Hur många
hundra slaktade irakier om dagen krävs för att också den ska
begripa att de irakiska motståndsgrupperna, så väl sunnitiska
som shiitiska, degenererat och begått oförlåtliga misstag genom
att rikta vapen mot varandras civila befolkningar? Eva Myrdal
lastar mig för att jag drev denna linje i den häftiga debatt som
fördes våren 2005 – se, ytterligare bevis på Malms borgerliga
ondska! På Socialistiskt forum nyligen identifierade kamrat Åsa
Linderborg på samma sätt mig som ansvarig för att den svenska
Irakrörelsen gått i stå.
Själv föreslår jag en annan historieskrivning. Vägran att göra
en distinktion mellan motstånd mot militära mål och slakt på
civila – ja, vägran att över huvud taget erkänna att det senare
förövas systematiskt av motståndsgrupper – är en huvudfaktor
till att Iraksolidaritet från början varit ett dödfött politiskt
projekt.
4.) Reellt existerande anti-semitism / påhittad, uppdiktad,
fingerad antisemitism. Här kommer vi till kärnan i den pågående
diskussionen: existensen av den senare sortens antisemitism
bevisar inte att den förra är obefintlig. Av det faktum att
sionister och Israelvänner kastar anklagelser om antisemitism
omkring sig i tid och otid, oftast utan någon som helst grund,
följer inte att ingen antisemitism förekommer, att vänstern är
immun mot antisemitism, att antisemitism inte är ett problem i
vår värld. Logiken i denna distinktion borde inte vara svår att
förstå, men uppenbarligen är den det för många inom dagens
svenska vänster – och så sitter man där igen, framför podiet, på
mötet mot nyliberalismen och för mänskligheten, och lyssnar.
Vem är Israel Shamir? Vad vill han? Det enklaste sättet att
bilda sig en egen uppfattning om det är att gå in på hans
hemsida, israelshamir.net, där Shamir regelbundet lägger ut sina
alster. Gör det! Ta med dig ett minimum – och jag menar
verkligen ett minimum – av sunt förnuft, kritiskt öga och
kunskap om historien. Läs det här:
”Judarna är nu inte det enda folk som behöver bli behandlade som
undantag. Sannerligen, deras särskilda etik har blivit etiken
för den nya, fundamentalt gudlösa härskande klassen post-1968.
Deras historia och traditioner blev baneret för män med
Haman-syndromet [enligt Shamir det judiska syndromet att se sig
själv som förmer än andra]. Judarna blev kelgrisarna för de
privilegierade minoriteter som för ett hänsynslöst krig mot
majoriteterna världen över. För att förvirra alla andra förenar
de i ett enda andetag aktiespekulanternas exklusiva minoritet
med den underprivilegierade minoriteten av svarta immigranter
mot den överväldigande majoriteten av vanligt folk. Deras
besatthet av minoriteter, om det så är ensamstående lesbiska
mödrar eller HIV-positiva illegala invandrare, har en orsak: på
detta sätt skaffar de sig ett moraliskt övertag för att säkra
sitt eget minoritetsvälde.”
Läs sedan om hur det är judarnas och den judiska etikens fel att
vinstnivåerna har stigit i USA medan Wal-Mart-arbetare saknar
skyddsnät. Läs om hur den judiska lobbyn har drivit fram The
Patriot Act och ta del av Shamirs punchline: ”den judiska
lobbyns huvudmål är inte Palestina, utan din frihet.” Läs att
”judiska organisationer praktiskt taget alltid ställer sig på
minoriteternas sida och försöker göra undantag för judar till
och med inom den utvalda penningkasten”, om hur deras
”favoritverktyg är förföljelse av dem som önskar mäta judar med
samma måttstock som resten av mänskligheten.” Fundera över det
här: “Varför ska vi bry oss om och fästa uppmärksamhet vid denna
universella dyrkan av judar? Inte bara för Palestinas skull
måste vi fokusera på – och stoppa – denna besatthet. Vår framtid
och våra barns framtid hänger i vågskålen.”
Läs vidare om hur judisk etik är oförenlig med västerländsk. Läs
om hur Frankrike styrs av den judiska minoriteten,
förkroppsligad av juden Nicolas Sarkozy, om hur judarna låg
bakom Sovjetunionens fall, såg till att landets ”media och olja
fördes över till de judiska oligarkerna” och nu har förvandlat
Ryssland till ett land där judarna – ”precis som i väst” – äger
”en stor andel av media så väl som banker och kapitalistiska
företag”; läs om hur judarna ligger bakom poloniumskandalen,
Georgienkrisen och tjetjenernas ”terror” i sin strävan att
underminera det ryska samhället – ”judarna, det vill säga den
organiserade judenheten och den judiska staten, är definitivt
måna om att få igång krig mellan kristna och muslimer” – om hur
amerikanerna en dag ska åstadkomma samma frihet från den judiska
lobbyn som Stalin en gång uppnådde genom att kasta ut (juden)
Trotskij från Ryssland, om hur också tyskarna när frihetens
timme slår ska ”göra sig av med sin masochistiska vana av ändlös
botgörelse” och skaka av sig ”Zions ok”, detta ok som är
”ingenting annat än den allmänna tron på judisk överlägsenhet.
Och sedan ska de nu oskadliga judarna tvingas lära sig att vara
vanliga medborgare, utan särskilt tillgång till presidenter,
bankkonton och teveskärmar.”
Läs att detta är ett världskrig. Det bedrivs av ”aspiranterna på
posterna som Zion Vises underlydande”, mot mänskligheten. I
krigförarnas armé ingår även ”de feministiska prästinnorna”, som
tillsammans med judarna dominerar media och tjänar Den Onde
genom att utså homosexualitet och tvekamp mellan könen. I detta
krig måste vänstern och högern gå samman. Högern måste
”återuppfinna den maskulina andligheten”, medan vänstern ska
”återuppta det oavslutade arbetet från 68 vid den punkt där
revolutionen misslyckades, förråddes och missbrukades för den
judiska etikens maktövertagande av sådana som Daniel
Cohn-Bendit, Todd Gitlin och Joschka Fischer [samtliga judar]”.
Shamir vet vilket straff som väntar judarna, när denna enhet har
uppnåtts. Han citerar Gud själv: ”’Israels hus har blivit mig
ett slagg; därför ska jag samla er mitt i Jerusalem och blåsa
över er min vredes eld, och ni ska förkolna i dess flammor, och
ni ska veta att jag, Gud, har hällt min vrede över er.’”
Fortsätt om du vill. Jag har bara läste de åtta senast postade
artiklarna av Israel Shamir. Jag orkar inte mer.
Men innan du slutar, klicka på Shamirs svenska sektion. Läs där
en artikel av Björn Björkqvist. Det är ett långt ode till Israel
Shamirs visdom och storheten i hans bok Blommor i Galiléen
(Alhambra), som dock innehåller följande brasklapp mot slutet:
”Jag kan inte heller låta bli att tycka att Shamir på vissa
punkter blir lite väl konspiratorisk, troligen har hans intresse
för romaner och filmer hjälpt honom att låta fantasin springa
iväg för mycket ibland. Det hindrar dock inte att jag beundrar
hans mod att trotsa den judiska eliten. (…) Han har också
lyckats samla mycket information om staten Israel och den
internationella judenheten i en kraftfull bok.” Björkqvist
avslutar med att starkt rekommendera boken ”för alla som vill
läsa mer om den judiska chauvinismen.” Sedan sitter i texten en
länk där man kan klicka sig rakt in på Nationalsocialistisk
Fronts bokhandel för att köpa boken. Över artikeln har Shamir
satt in Björkqvists e-postadress så att man kan skriva direkt
till honom: adressen går till redaktionen för Den Svenske.
Björkqvist var tidigare propagandachef för Nationalsocialistisk
Front. Idag är han redaktör för dess tidning, Den Svenske.
Räcker det? Behöver ni mer?
Att Flamman upplåter sina spalter till Israel Shamir är – hur
ska jag uttrycka det – anmärkningsvärt, desto mer som han
porträtteras med bildtexten: ”Ledsen. Israel Shamir minns
Andreas Malm som en vän av Palestina och dess folk”. De
förolämpningar mot mig som Shamir vräker ut sig i ”vänsterns
tidning” har jag lika stort behov av att bemöta som om de kom
från Hampus Hellekant.
Men Shamir har alltså vunnit öron i den svenska vänstern, främst
inom FiB-Kulturfront där han för vissa – inte minst Lasse
Wilhelmsson, som poserar med armen runt Shamir på dennes
hemsida, men också Flamman-skribenten Kristoffer Larsson – är en
sanningens profet och uppenbarare. Så kan Ordfront publicera en
text av Shamirs son, partner och ständiga försvarare Johannes
Wahlström om hur judarna styr svensk medias
Mellanösternrapportering, ett ofattbart aningslöst misstag som
tidningen fått betala för dyrt.
Så kan du också gå in i en Ordfrontlokal i en svensk stad och se
Blommor i Galiléen utställd för försäljning.
Jag finner det absolut kväljande. Shamir och hans anhang är
värda ett enda sorts bemötande från vänstern: oförsonlig
antifascistisk militans. Jag hör redan Myrdalklanen vråla
”yttrandefrihet, yttrandefrihet” – precis som Ahmadinejad i
Teheran, som döljer den vidrigaste nazism bakom
yttrandefrihetens fikonlöv.
Slit bort det.
5.) Konspirationsteori / historisk materialism, marxism. Detta
är den kanske principiellt viktigaste av alla distinktioner som
FiB-vänstern är intellektuellt oförmögen att begripa.
Konspirationsteorins sätt att förstå världen – en liten grupp
sammansvurna män styr allting i det fördolda – är fundamentalt
antagonistisk till den historiska materialismen. Ändå står den
högre i kurs än någon annan samhällsvetenskaplig metod i den
svenska postmaoismen, vilket inte minst kom till uttryck i dess
moderna bibel Kapitalet.se av Mikael Nyberg: ett försök att
härleda systemskiftet och nyliberalismen till hemliga sällskaps
beslut bakom lyckta dörrar, ett bottenrekord för den svenska
marxismen. I internationella frågor tillgrips metoden ständigt;
så förklarade fibbarna Balkankrisen med dolsk tysk manipulation,
och så har jag vet inte hur många fibbare fräst till mig att det
så klart är CIA och Mossad som spränger civila shiamuslimer i
Irak.
Marxism har aldrig någonsin i historien varit förenlig med
konspirationsteori. Här är inte plats att leda detta i bevis och
vidare förklara antagonismen mellan dessa två sätt att se på
världen – Shamir gör det för övrigt på sin sida, som kritiker av
marxismen – men låt mig bara snabbt konstatera: ingen
samhällsanalys utifrån proletär klasståndpunkt ägnar sig åt
konspirationsteorier. Det är teorier för nervösa mellanskikt,
för osäkra, förkrympta och paranoida småborgare som inte förmår
betrakta samhällsprocesserna i klassmotsättningarnas djup.
Den svenska postmaoismen, med FiB-Kulturfront och Clarté som
främsta reliker, båda under Myrdalreproduktioners ledning, är
genomsyrad av konspirationsteorier. Jag är för en levande,
livlig, vital marxism. Jag är emot den ruttnande stinkande
döende varianten. Därför är jag också för att FiB-Kulturfront
och deras gelikar snabbt sjunker ur historien ensamma,
bortglömda som de tragiska figurer de är.
Andreas Malm
In Sweden,
the Communist newspaper Flamman published letters of
Israel Shamir and of Jan Myrdal, the leading Swedish
intellectual, of Eva Myrdal, the editor of a major left
magazine, of Hesham Bachari, the publisher of Shamir’s
Galilee Flowers, as they were attacked by a pro-Palestinian
philosemitic gate-keeper Andreas Malm. Malm wrote a long piece
against “Shamir’s antisemitic line in Palestinian movement” and
called not to ever ever refer to Jews for this is evil racism.
5. Here is Shamir’s response as published
in Flamman:
A Jewish legend tells of four men who looked
into Paradise; one of them died on the spot, one became mad, one
came back as he was, and the last one changed his views so
drastically that he was called “acher”, Another. This fable fits
well the debate on Palestine. It is hard to remain the same
after one has witnessed the terrible goings-on in the Holy Land.
This is a possible explanation of the metamorphosis Andreas Malm
has gone through. I remember meeting him in Jerusalem; an eager
young man, maybe a bit too career-oriented, but still a friend
of Palestine and Palestinians. Now I read his articles with
sadness. He has betrayed everything he once fought for; he has
joined the enemy and has become an ordinary gatekeeper for
Zionist forces in Sweden.
There is an important debate on Palestine,
and it crosses boundaries: what is the secret of Zionist charm?
Why do they get away with their crimes? Why and how do they
control the discourse? Why do our efforts not bring fruit? Tim
Llewellyn, an old BBC hand and an expert on the Middle East,
asked this question: “Is it guilt? Weariness in the eye of the
unrelenting storm of threats, bullying, influence-peddling and
propaganda? Keeping in with the US at all costs? All of these,
and more? But what? I cannot explain it myself. There are scores
of reasons for it, but they do not seem to add up to one
convincing one. The cover-up in the Middle East continues to
this day, more obvious than ever, the Big Lie bigger, its
promulgation more intense, the all-powerful United States more
committed than ever to the prosecution of Israel's interests at
the expense of all others, neighbours, allies, friends, enemies,
even its own, American best interests.”
Two important American scholars, Mearsheimer
and Walt, brought this debate into the limelight and onto the
front pages of American newspapers when they answered: it is the
influence of the Zionist Lobby. The debate was intensified by
the publication of former US President Jimmy Carter's new book,
which freely deals with Israeli apartheid. Not surprisingly, the
book and Carter himself have been attacked by the Lobby.
In Sweden, this debate is still in its
infancy, just getting started in the FiB discussion list by our
friends Lasse Wilhelmson, Hesham Bahari (the Alhambra publisher
who printed a Swedish translation of my book Galilee Flowers)
and others. Eva Myrdal’s noble stand for freedom of discussion
provoked the ire of Malm who attacked her and her father, Jan
Myrdal, in his effort to stifle this important debate in Sweden
by using standard Zionist methods.
Malm wants us to discuss the racism of Ahmad
Rami, but let us rather discuss Jackie Jacubowski, who is a
frequent writer in the DN where Malm peddles his wares. Andreas
Malm, please reply: is Jacubowski a Zionist Jewish racist or
not? If yes, why do you provide him with support from the left?
Why you are not ashamed to write for the DN, Jacubowski’s
launchpad? Why do you attack FiB and Myrdal – instead of
attacking our enemies? You want to discuss “Christ-killing libel
against Jews” topic: why don’t you write about Tove Johansson of
ISM, who was brutalised by Jewish settlers in Hebron chanting
“We killed Jesus, we’ll kill you too”?
Why did you turn yourself into the Fifth
Column of Zionism within the Swedish left? Let us wait for his
answer…
Israel Shamir
6. Swedish translation:
Till Flamman, angående Andreas Malms artikel
Från Israel Shamir
En judisk legend berättar om fyra män som
undersökte Paradiset. En av dem dog omedelbart, en blev
vansinnig, en var den samme som förut och den fjärde ändrade
synsätt så fullständigt att man kallade honom "acher", 'en
annan'. Denna myt stämmer bra in på debatten om Palestina. Det
är svårt att förbli den samme efter att ha iakttagit det
fruktansvärda som händer i det heliga landet. Detta kan möjligen
förklara den förvandling som Andreas Malm har genomgått. Jag
minns att jag träffade honom i Jerusalem, en ivrig ung man,
kanske lite väl karriärinriktad, men ändå en vän av Palestina
och dess folk. Nu blir jag ledsen när jag läser hans artiklar.
Han har förrått allt han en gång slogs för; han har slutit sig
till fienden och har blivit en vanlig grindvakt för de
sionistiska krafterna i Sverige.
Det pågår en viktig debatt om Palestina, och den
är gränsöverskridande: vad är hemligheten med sionismens
lockelse? Varför kommer sionisterna undan med sina förbrytelser?
Varför ger våra ansträngningar inga resultat? Tim Llewellyn, en
gammal BBC-medarbetare och expert på Mellanöstern, frågade: "Är
det skuldkänslor? Utmattning när man står mitt i den storm som
hotelserna, mobbningen, påtryckningarna och propagandan utgör?
Att man vill hålla sig väl med USA till varje pris? Allt detta,
och ännu mer? Men vad? Jag kan själv inte förklara det. Det
finns åtskilliga skäl, men summan av dem blir inte en
övertygande helhet. Mörkläggningen i Mellanöstern pågår alltjämt
och är mer uppenbar än någonsin, den Stora Lögnen större, och
dess utbredning mer intensiv, det allenarådande USA mer
försvuret än någonsin att främja Israels intressen på bekostnad
av alla andras, grannländers, allierades, vänners, fienders,
till och med sina egna, främsta intressen."
Två betydelsefulla akademiker i USA, Mearsheimer
och Walt, drog fram den här debatten i ljuset och på
förstasidorna i USA:s dagstidningar när de gav svaret: det är
den sionistiska lobbyns inflytande. Debatten intensifierades när
USA:s före detta president Jimmy Carter publicerade en ny bok
som öppet tar upp Israels apartheid. Föga förvånande har både
boken och Carter själv angripits av lobbyn.
I Sverige är denna debatt fortfarande i sin
linda, har bara påbörjats på FiB/K:s diskussionslista av våra
vänner Lasse Wilhelmson, Hesham Bahari (förläggare på Alhambra,
som gav ut en svensk översättning av min bok Blommor i Galiléen)
och andra. Eva Myrdals hedervärda försvar för
diskussionsfriheten väckte Malms vrede och han angrep henne och
hennes far, Jan Myrdal, i sina försök att med sedvanliga
sionistiska metoder stävja denna viktiga debatt i Sverige.
Malm vill att vi ska diskutera Ahmed Ramis
rasism, men låt oss hellre diskutera Jackie Jakubowski, som är
en återkommande skribent i DN, den tidning som Malm säljer sina
tjänster åt. Var snäll och svara på detta, Andreas Malm: är
Jakubowski en sionistisk judisk rasist eller ej? Om ja, varför
ger du honom understöd från vänster? Varför skäms du inte för
att skriva för DN, Jakubowskis plattform? Varför angriper du
FiB/K och Myrdal - istället för att angripa våra fiender? Varför
har du gjort dig till sionismens femtekolonn inom den svenska
vänstern? Vi väntar på hans svar.
Israel Shamir
Translated by Anders Püschel
7.
http://www.dn.se:80/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=2207&a=587102&previousRenderType=3
Palestinafrågan
FiB/Kulturfront är ute
på farliga vägar.
För
en tid sedan pågick en skarp ideologisk strid inom delar av den
svenska Palestinarörelsen. Flisorna yrde över skribenten Israel
Shamir och hans bok "Blommor i Galiléen". Utåt syntes det bara i
Arbetaren, där den palestinske aktivisten Ammar Makboul gick
till frontalangrepp mot Shamir och det tema runt vilket hans
produktion ständigt kretsar: judarna styr världen
(se nr 41-50/2004).
Shamirs främsta
vapendragare var en
viss Lasse Wilhelmsson, som vid denna tid var ordförande för
"Nätverket Bojkotta Israel". Makbouls linje vann en snar seger;
Wilhelmsson drevs bort från sin post och tågade, med sin lilla
Shamirbrigad efter sig, ut ur Palestinarörelsen. Men han fann en
reträttplats: organisationen FiB/Kulturfront.
Medan den israeliska armén nu dagligen
slaktar Gazas civilbefolkning och behovet av verklig solidaritet
är större än någonsin, pågår nu en gravt havererad debatt på
FiB/Kulturfronts nätforum om judar och sionism. Under rubriker
som "Hur judarna skadar Palestinarörelsen" driver Anders
Püschel, profil i Malmös maoistmiljö, tesen att alla judar ska
ut. Judar som går in i Palestinarörelsen har nämligen, oavsett
vad de säger, en enda agenda: sin egen grupps vinning. Püschel
brännmärker sålunda Henry Ascher, välkänd Palestinaaktivist
sedan decennier - och jude - som "sionist".
In i debatten kastar sig Lasse Wilhelmsson,
nu som ordförande för FiB/Kulturfront Stockholm Nordost. Han
argumenterar för att alla som envisas med att identifiera sig
själva som judar ägnar sig åt "sionistiskt beteende". Judar för
Israelisk-Palestinsk Fred, där dussintals veteranaktivister lagt
ned år av sitt liv för Palestinas sak, är en skadlig "sionistisk
organisation för judar". Men inte nog med det. Wilhelmsson
polemiserar mot alla som tror att kapitalistiska oljeintressen
driver imperialismen i Mellanöstern. Den verkliga motorn är,
upplyser han, "merparten av alla judiska församlingar och
judiska intresseorganisationer i världen". Mot dem ska kampen
stå. Wilhelmsson avrundar med att hylla - vem? Ahmed Rami, den
ökände hetsdömde judehataren vars "faktaspäckade" hemsida
Wilhelmsson uppger sig ha "haft stor nytta av".
På bokmässan
i Göteborg kunde samme Wilhelmsson iakttas som energisk
kolportör i den monter som FiB/Kulturfront delade med Alhambra,
förlaget som gett ut Israel Shamir. FiB och Alhambra är nu de
såtaste av allierade. Men i deras monter sågs även Dick
Harrisson, Mikael Niemi, Henning Mankell och en rad andra
svenska författare som lånar ut sin kulturella glans till
Kulturfronten, lyckligt ovetande om vilken position den intar.
Dags att låta FiB sjunka till botten ensam.
Andreas Malm
|